Drömmens elegans

helskärm

I Heinrich von Kleists berömda text om marionetteatern ställs marionetten mot Gud. Gracen, låter von Kleist dansaren säga, når sin renaste form i den mänskliga kropp som saknar medvetande, alltså dockan, eller i den som har oändligt medvetande, alltså Gud.

Roman Paskas dockteater av Spöksonaten för en femton år sedan på Marionetteatern kombinerade von Kleists båda ytterligheter: en dockornas perfekta grace administrerade av guden och dockhållaren Paska själv. Jag minns inte någon speciell tolkning, bara perfektionismen i handhavandet av spelet.

Just dennes fysiska hand kan man ibland sakna när han nu regisserat Ett drömspel på Stockholms stadsteater. Inte för att de fem dockspelarna skulle sakna skicklighet, men spelet kräver komplement.

Som den läckra scenografin; i fonden projiceras impressionistiska landskapstavlor med nyckelcitat ur pjäsen, framför står ett bord med ett fyrtiotal dockor och ett antal flyttbara, låga bord samt rekvisita i lämplig storlek: en liten dörr med fyrväppling, en söt sänkhov, etc.

De fem dockspelarna låter rollerna vandra mellan docka och spelare, i högtalarna musiklooper till vilka en rad snygga scener passerar revy.

Med dockorna skapas ett slags ömhet, gudadottern Indras perspektiv har sällan framstått så rent som i denna uppsättning. Just den lätta elegansen hamnar också på gudarnas sida, varför slutscenens begravningsliknande akt blir så effektfull.

Thomas Lundqvist måste nämnas, han ger både sig själv och sina dockor en speciell nerv, en röst för alla dessa människor som det är så synd om i en värld som saknar gudarnas perfektion.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)