Shakespeare hittar hem

TOVE ELLEFSEN LYSANDER på jakt genom Sverige efter den perfekta föreställningen

Nu har jag rest från Skellefteå via Järvsö ändå ner till Krapperup vid Mölle för att se Shakespeare. Och jag kan rapportera att här, på Kullens yttersta spets, har barden äntligen hittat hem.

"Shakespeare in the Park" är ett begrepp i hela den engelsktalande världen. Även hos oss hör Shakespeare och sommar ihop. I Krapperups slottspark iscensätter regissören Martha Vestin i år Shakespeare för fjärde gången tillsammans med sitt gäng av proffs och amatörer.

En vintersaga är ett udda pjäsval oavsett årstid och Shakespeares kanske mest osannolika pjäs. På två röda sekunder ska Jörgen Dübergs kung Leontes drabbas av en svartsjuka så häftig att den lägger kärlek och vänskap öde. Allt hemskt man kan föreställa sig ska äga rum, ändå ska allt sluta lyckligt.

I Martha Vestins bearbetning och regi förenas motsatserna. Genom att blanda stilteater med spex, musikaliska ståuppare och bräkande får på pastorala ängar blir Vintersagan inte bara en grym berättelse om följderna när en man med makt sugs in i sin egen föreställningsvärld. Den blir även ett lyckligt vittnesmål om sagans kraft att läka sår, hela det som söndrats och låta dem som älskar få varandra.

En fråga är om kungen har fog för sin svartsjuka. Marika B Lagercrantz som den höggravida drottning Hermione gör en lika känslig som stilsäker studie av en orättvist anklagad kvinna som ändå inte tänker avstå från ett uns av sin kvinnlighet och sensualitet.

Men inte bara proffsen scorar. Lotta Thosteman, enligt programmet HR-konsult i det civila, gör ett knivskarpt porträtt av den modiga Paulina. Och alla fyller sin plats i den väv föreställningen spinner över sagoparken - även vi åskådare som med fällstolar under armen traskar på grusvägar mot ständigt nya spelplatser.

nnDet är värt att notera att En vintersaga är den enda av sommarens Shakespeareföreställningar som har kvinnlig regissör. Och när vi lagom till pausen landar på en magisk marknadsplats under kulörta lyktor går tanken till den engelska 60-talsregissören Joan Littlewood. Hennes dröm om teatern som ett nöjesfält rymde en dimension av kaos och lust som Martha Vestin tycks vara i gång med att återerövra på Krapperup.

Tove Ellefsen Lysander