Lust, kåthet, längtan, queer

helskärm

Pjäsen Figaros bröllop är nästan gömd i den väldiga skuggan av Mozarts operatolkning. Otrohetskomedin om tre par ur herrskap och tjänstefolk, där Susanna och den klipske Figaro vill gifta sig utan att mosas under överhetens stövelklack. Mer konkret för att slippa ge brudens bröllopsnatt till greven. En på sin tid subversiv historia om förtryck och passion.

Här i Philips Zandéns version handlar det nästan enbart om sex och beskrivningarna staplas lätt på hög: lust, kåthet, längtan, queer. Men tre bilder minns jag ur föreställningen som kanske kan förklara vad det är.

Snörena: Ett knippe nåltunna röda laserstrålar som sveper likt ett avancerat larmsystem över golvet, studsar och skvätter i väntan på att någon ska trampa fel, vid fel tidpunkt, på väg in i fel rum och att varningsvisslan ska tjuta. Och de förvandlas kvickt till klibbiga retsamma gummisnoddar spända över hela slottet för alla att snubbla över och få kjolarna lyfta av. De är smått geniala de där röda strimmorna: blodsystem, intrasslade relationer, vakthundar och löften om smisk på en och samma gång. Hatten av för scenograf Lars Östbergh.

Bröstvårtan: Den som sitter på Alexander Stocks Querubin, ungersvennen lägst i status men gränslöst upphetsad och upphetsande för alla. Ett förstulet fingrande på detta hans mjuka lilla organ skickar en diskret stöt av äkta lusta genom rummet. Dessutom står Vanna Rosenberg för teaterhöstens mest motvilliga kyss. Hennes ansikte dras på något vis ut i en fantastisk lång degig, undvikande snabel för att undkomma grevinnans saliv.

Och det som räddar det hela från att bli lite värmande kvällsunderhållning med vin: Magnusson-Norlings och Bah Kunkes grevepar som pressar en djupfryst kil av realism rakt in i flugviktskomedin.

Så ett noggrant genomfört sensuellt repetitionsarbete, en och annan äkta smärtförnimmelse och så ett graciöst nät av röda snubbeltrådar. Det är det bästa med Figaros bröllop. Och det är sannerligen inte lite.

Jenny Teleman