Uppenbarade hemligheter

JENNY TELEMAN om FÖRDOLD av Lars Norén

helskärm

Fyrtinio scener ska visst Fördold innehålla, kanske blev de fyrtitre eller femtitvå på premiären, jag glömde räkna. Men många är de och korta, en minut ibland bara. Ögonblicket i tamburen innan det är dags att gå på föräldramötet. En aptitlös kundvagnsrunda på Coop. Ett ovälkommet pappa-dotter-samtal på själva sängkanten i tonårsflickans rum. En liten dyster vardagsrumsrunkning framför datorn. Samma vardagsrum som senare får sin rituella rasande uppiskning av dammsugaren.

Småstunder hemma hos tre måttligt heterosexuella grannfamiljer som existerar bredvid varandra. En fortfarande levande kvinna med högdeprimerad make och pubertetsdotter. En drinkarmamma med kroatisk styvpappa till sin pubertetsson i plasthandskar. En sliten polis med sorgsen fru och avliden alltid närvarande dotter. De sjukskrivna bredvid de sönderarbetade, men fortfarande välanpassade, säger sånt man säger.

’’Hurere? Bra! När kommer mamma hem? Vad ska vi äta? Jag har inte tid.’’

Deras fördolda hemligheter ligger ganska grunt, går nästan att nämna. Abort, arbetslöshet stelnad till apati, sorg som vägrar bli sorgearbete, och djupare ner krigsminnen som ska bäras och ett verkligen alltför starkt sug mot en knoppande tonårsdotter. Vanliga skamligheter men fortfarande inom gränsen för det nästan normala.

Och det strålande med Noréns text är att den också är nästan normal, att den inte klurar till deras hackiga samtal utan bara letar tålmodigt och intresserat efter absolut tonträff, precis hur vi säger saker till varandra just nu. Inga skimrande beckettska rebusar ligger i munnen på dessa de vanliga, inga pillemariska frågetecken hänger över dem utan scenerna dunsar bekvämt ner i tydlig undertext. För så där väldigt fiffiga och poetiska är vi ju inte när vi lever och krigar med varandra och samtiden, vilket sannerligen inte gör striden mindre grym och ödslig.

Precis alla skådespelare har också hunnit ta reda på hur just deras människa rör sig, ticsar och andas. En skjutvägg räcker för att byta lägenhet och ett väldigt videoprojicerat lövverk rasslar då och då in syre i rummen.

Och det undermedvetna då? Det får helt praktiskt bo i badrummet. Öppnar man dörren dit in får man vara beredd att möta vad som helst. Det vet ju varenda en som någonsin legat vid hemmafronten.

Jenny Teleman