Om en längtan större än livet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-16
Kontrasterna tävlar i kapp om att beskriva Staffan Göthes dramatik. I programmet till Stockholms stadsteaters vackra uppsättning av Temperance beskrivs enkelheten som skenbar, vilken i sin tur utspelas någonstans mellan dröm och verklighet eller i ett gränsland mellan ytterligheter.
I föreliggande fall kan man också tala om måttlighet och överdrift. Den bedagade inrättning som givit pjäsen dess namn är en uppmaning: människorna som här inträder har att behärska sig. Naturligtvis existerar inte den lokalitet som rymmer all längtan och besvikelse som karaktärerna i det svensk-Göthiska galleriet bär. Livet får helt enkelt inte plats. Är det då så märkligt att hotellet Temperance balanserar på ruinens brant?
Pjäsen Temperance är, enligt hot från författaren, den sista om familjen Cervieng. Björn C., en gång idrottshjälte av globala mått, återvänder till byn för en natt, men stannar en månad, två, ja, ett år, minst. Systern Anna Carin driver rörelsen, kring henne sonen Martin, den företagsamma Deborah, "husfrun" Fred, med flera. Ett nät av förbindelser över tid och rum korsar scenen, och när pjäsen tyvärr tar slut har i princip alla bytt plats och, en förutsättning för förflyttningen, i någon mån förlikat sig med det förflutna.
Göthe är ingen nostalgiker, hans förmåga att med några pennstreck åkalla en exakt tid och hans lakoniska kritik av diverse nymodigheter kan lätt ge det intrycket. I stället handlar det om, för att låta lite högtidlig, att avskilja det tillfälliga från det eviga.
Just detta stråk mejslas skickligt fram av ensemblen i Rickard Günthers regi. Scenen är avskalad, bord och stolar mot en ljusfond lämnar rummet fritt för storheter som Lena Pia Bernhardssons Anna Carin (allt detta som måste ut ur henne, blir det inte ord, blir det att dra i kläderna), eller Lars Linds Björn (där varje stavelse blottar betydelse).
Maria Salomaas koncisa Gunilla måste också nämnas, liksom Christer Fants storartade Fred, ett dubbelporträtt där rollfiguren lärt av såväl dramatikern som skådespelaren Göthe.
Teater
Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)
