Gudar i grå kalsonger

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-19

Caroline Ilea som Sagoprinsessan och Aleksa Lundberg som Medusa.

Antikens gudar tappade lätt intresset för människorna, och i senare tiders mytologiska omdiktningar, säg Wagners Ring, är det gudarna som går under, medan människorna vilset har att bygga upp världen på egen hand. I den unge dramatikern Gustav Tegbys Mastodonter är det tvärtom. Jordens undergång lämnar kvar en skock gudar och idoler från alla tider, plötsligt arbetslösa när ingen längre behöver, dyrkar eller drömmer om dem.

Med lätt igenkännbara attribut och iklädda grå långkalsonger, som vore de nyväckta, disputerar Homeros med Elvis, Oden med Medusa eller Pippi med Valerie Solanas, allt medan Hitler, Jesus och Frälsaren tycks dömda att evigt upprepa sina gärningar. I en fokuserad ensemble måste Aleksa Lundbergs Medusa och Charlotta Gurestams Valerie Solanas nämnas, båda uppträder med intensiv närvaro.

Det är en stor satsning från det lilla Dramalabbet, arton skådespelare i nitton roller, nära tre timmar långt och med en text, ofta kvick med sina kritiskt färgade lakonismer, som dock borde ha silats genom en skicklig dramaturg. Gudarna har alltid varit mångordiga, men på teatern kan man välja mellan att berätta och gestalta.

Det speciella tilltalet, som ändå finns i Mastodonter, beror inte minst på att gudarna här, till skillnad från i den klassiska mytologin, är fullt (eller postmodernt) medvetna om sina roller; det är människan som har vänt sitt anlete ifrån dem och när människan tror sig vara gud, ja, då är de flesta myter och legender ense om att apokalypsen är omedelbart förestående.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.