Skarpladdad kritik

Styrkan ligger i skevheterna i Martina Montelius nya pjäs

helskärm

I en eruption av ord som tränger igenom de behärskade ytorna riktar Martina Montelius med sin nya pjäs Titta vad ni har gjort! en anklagelseakt mot vår samtids småborgarfascism och pseudotolerans. Det är ett rätt märkligt stycke teater - en intensiv enaktare för tre aktörer i rollerna som den rullstolsbundna Ulla-Karin, hennes personliga assistent Karla och hennes granne och tillika gynekolog Börje.

I rullstolen sitter Martina Montelius själv, hon ger kropp åt den otacksamma, ohämmat pretentiösa och allt igenom besvärliga Ulla-Karin. Lo Kauppi gör Karla - ett monster av falsk godhet och undanträngda aggressioner som hotar att explodera när som helst. Deras första möte på scen - över en tub hudkräm och en kisspöl - fångar med suverän skärpa och drastisk humor den sortens hänsynslösa maktutövning förklätt till tolerans som gör vårt samhälle så obehagligt.

När sedan föreställningen fortsätter med ett plågsamt utdraget gynekologbesök där Ulla-Karin undersöks av den neurotiske kvinnohataren Börje ( Kalle Westerdahl) som gräver i hennes underliv samtidigt som han gråter stora, självömkande tårar och tröstsmaskar mjölk och kakor, känns det som att Titta vad ni har gjort! är på väg att utvecklas till en verkligt vansinnig fullträff.

Riktigt så briljant är det dock inte hela vägen. Emellanåt faller textsjoken mellan rollfigurerna och blir föga mer än en välformulerad matta av ord. Men så får orden fäste igen - och liv. Då blir denna långa uppgörelse, detta malande och ältande, en gapflabbsframkallande dekonstruktion av en förljugen samtid. Och skevheterna blir styrkan, som den mixa av spelstilar som uppstår när Lo Kauppis tajta energi möter Martina Montelius kompromisslösa kroppslighet och Kalle Westerdahls lätt distanserade sätt att fånga sin Börje i brytpunkten mellan psykopat och lustigkurre.

Jenny Aschenbrenner