En blixtrande Hedda

helskärm

I en blixt gör Hedda Gabler entré på Dramatens stora scen. Med en knall gör hon sorti två timmar senare. Eva Dahlmans uppsättning är en expressionistisk nummerrevy med Stureplansdoft. Scenografen Lehna Edwalls röda sammetssoffor och fond ger en inramning av nattklubb, Hedda själv och hennes själsfrände, den slemme advokat Brack utstrålar samma självupptagna tomhet som man brukar tillskriva Stureplansbrats. Runt dem ”riktiga” människor som försöker häfta sitt liv vid något. Vid kärlek, familj, den sunda upphetsning som ett gediget och väl utfört arbete kan skänka.

Samtidsparallellerna behöver inte strykas under med några extra streck, de finns där i manus och lyfts fram än mer av Dahlmans formspråk. Och denna blixtbelysta Hedda Gabler, byggd av starka scener som träder fram en och en, blir också verkligt njutbar och berörande när scenerna är så starka som det är tänkt. När Maria Bonnevies Hedda möter Sofia Pekkaris Thea i en lågintensiv maktkamp och det glöder ur båda kvinnors ögon så att det bränner hål i salongens sammet ända upp på tredje rad. Eller när Peter Anderssons advokat Brack med återhållen längtan och undertryck grymhet leker flirtleken med Hedda.

Eva Dahlman lyfter också fram den underliggande tematiken om hur tomhet gör en människa grym, hur den handlingskraftiga, passionerade Hedda Gabler i sitt påtvingat sysslolösa liv drivs till att leka med andra som vore de marionetter. Så att något ska hända, någon annan känna något i alla fall. Och hur den tomhet som brer ut sig inom henne också gör att alla dras mot henne, som om hon bar på en hemlighet.

Andra scener svackar betydligt mer. Mansrollerna är typifierade och platta. Den stackars snälle, bedragna Tesman har i Christopher Wagelins gestaltning blivit väl klunsigt energilös och Peter Engmans arketypiska konstnärssjäl Eilert Lövholm, med sammetskavaj och slingrigt kroppsspråk har man visserligen sett slinka omkring på Stockholms krogar om natten men inte ens då trodde man riktigt på honom.

Men så fort Hedda Gabler kommer in på scenen lyfter det, för denna föreställning är mest av allt Maria Bonnevies. Hon ler så det isar i skelettet, ristar av återhållen vrede – gestaltar med bravur den uppdämda, kolsvarta energi ett liv i en gyllene bur genererar.

Jenny Aschenbrenner