Pjäsen om ”Den Gudomliga” ett sömnpiller
Publicerad 2014-05-05
Hyllningen till Sara Bernhardt räcker bara till scenkanten
Säg ”Den Gudomliga” och min tanke går till Greta Garbo. Några generationer tillbaka tillföll epitetet lika självklart Sarah Bernhardt. Som världens första internationella skådespelarstjärna tog Bernhardt mellan 1870-talet och 1920-talet inte bara Europa, utan även USA och Mellanöstern med storm. Detta trots att hon alltid spelade på franska.
Det är svårt att i efterhand greppa fenomenet. Ljudspåren på Youtube får hennes berömda teaterröst att leva upp, med sitt sköra vibrato på väg mot evig teatralisk epifani. De stumma intervjuklippen visar en kropp som inte tycks passa rösten. En bastant matrona insvept i lager av sjalar, som vet vad hon är värd. Hon har spelat både Fedra och Hamlet. Hon har överlevt krig och köpt egna teatrar i Paris för att få styra hela produktionerna.
Det romantiska och det praktiska, det extatiska och det strategiska. Jag besöker Stockholms stadsteaters Sara Bernhardt i hopp om att få ihop bilden. I stället får jag svårt att hålla mig vaken.
Det ska sägas genast: Claire Wikholm och Åke Lundqvist som den åldrade primadonnan respektive hennes biograf/betjänt gör allt för att gjuta liv i stycket. Grundproblemet rår de likväl inte på, för det ligger i själva pjästexten.
Den amerikanske dramatikern John Murrell målar på ett oförlåtligt vis in sina två roller i var sitt hörn. Bernhardt blir en typisk, nyckfull teaterdiva - assistenten Pitou en sipp toffel. Under ständiga protester springer han efter parasoll och konjak, samt spelar motvilligt upp rollerna som mamman kurtisanen, som lärarinnenunnan, eller som turnéledaren i USA, i de små scener Bernhardt kräver att få iscensätta, för biografins skull.
Bernhardts liv passerar på detta behändiga sätt revy. Scenografins och stjärnans synkade solnedgångar må vara storslagna och vackra och Claire Wikholm är givetvis sevärd som fallen furie, helt i egen rätt. Men som helhet blir pardynamiken enahanda.
Det privata gnället tar överhanden över konstnärskapets liksom tidssammanhangets gestaltning. Moderniseringen, kriget, globaliseringen - inget av detta är med. Den hyllning till själva teaterkonsten som jag tror Philip Zandén vill göra räcker denna gång blott till scenkanten.
