Ångest på kontor

helskärm

Det här är en föreställning som delar upp publiken i lag, inbillar jag mig.

De som tycker att Tranströmers dikter bara ska läsas tyst; hans stillsamma sammansatta iakttagelser från vardagsutrymmena vi tillbringar så många ögonblick av våra svenska liv i: bilen, tunnelbanan, vid insjön, eller tjuvmjölkande kosmos i den ljuva smutsiga majnatten eller var vi nu kan vara. Och att betydelsen och igenkänningen i hans öppna, gåtfullt precisa bilder från yttre platser, och inifrån den alltid lite oroliga mänskliga varelsen, helt enkelt kommer fram bäst i en tyst dialog mellan läsaren och orden.

En del kan tycka att dikterna inte bör färgas av mer känslor än de mycket få som finns i Tranströmers egna lite torra inläsningar som man har hört. Hans röst ligger artigt vilande bakom orden, refererar lågmält dikterna, snarare än fyller på dem med ny betydelse via tonfall.

Andra å sin sida kommer att tycka att Winges sammanvirkning av passager ur ett femtiotal av Tranströmers dikter, placerade som tankar om jaget inuti fyra prydliga tjänstemän i ett sterilt kontor fyllt av tomma pärmar, är rolig. Att en hinna kött och ansiktsuttryck och kroppsspråk över poesin tillför något. Att det där stora gemensamma letandet efter en identitet som hon valt som tema med diskret regi, i stället antyder fyra en-skilda människor med gemensamma grubblerier.

Jag kan vara med i alla lagen. Men jag tycker mycket om kontoret som rum kring alltihop. En manschettjobbsarbetsplats vilken som helst, en bank, en enhet på Säpo eller huvudkontoret på Interflora kanske, är en märklig miljö att vara i varje dag. Alla ansikten och gester ska vara neutrala där, speglingar av den stavlimmade furun och lysrören, medan alla vet att ångest, förundran, nattens drömmar, kärleksmöten, snö och identitetssvajningar lurar strax under skinnet och håret på alla och bryter fram hela tiden. Den dramatiska miljön passar Tranströmer så väl, han som ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Dessutom är alla skådespelarna upplivande roliga.

Jenny Teleman