Sumpen ska vara grön

Strindberg var ju inte lite noggrann i sina scenanvisningar. Oändliga var ibland noteringarna kring hur miljöer skulle målas upp, exakt var rekvisita skulle placeras, hur slott skulle växa, var fotogenlampor skulle skimra och hur palmer i kruka skulle rundas på scen.

Ett jordbundet, borgerligt pedanteri; enligt regissören Wilhelm Carlsson inte i nivå med texternas skärpa.

Följaktligen är allt sådant medvetet bortplockat i det collage av strindbergsutfall och -infall som utgör Toten-Insel. Tills endast tre vita väggar och en liten vit låda återstår av alltihop.

På och kring den talar hon och han, mest han. Hetsig, kverulantisk, infantil.

Hon tålmodig, feminin och frågande, i ett pjäsfragment skrivet sägs det för att upprätta en hatad svåger men som i denna knådade version blir en sorts exempelsamling på hur den narcissistiska författaren tänker, i Pelikanen, i sina brev, i En blå bok, om familj, åldrande och de hopplösa ryggradslösa som omger honom, så fåniga att de knappt går att återupprätta.

Det är inte glasklart vad som är vad, vilket inte gör något alls och särskilt Anders Ahlbom Rosendahl är rolig, ormsnabb och skrällig i rollen av HAN. Och ändå blir den dryga timmen på den sterila scenen på något sätt ohjälpligt tråkig.

Jag tror jag saknar dem lite, de kontrollfixerade scenanvisningarna. De som ger gränser, sammanhang och spegelyta åt de instängda människorna. Pulpeter, soldatrockar och tornrumsfönster finns där av en anledning och säger ibland lika mycket som ord om folks omöjliga predikament.

Att sumpen ska vara grön. Men inte just det gröna.

Vitt mot vitt blir däremot – vitt.

Teater

Jenny Teleman (kultur@aftonbladet.se)