Sol, bad och femtioårskris

Amelie Björck

”49 och ett halvt” fint stoff för känsliga receptorer

helskärm

TEATER Fyrtioårskris är ett välbekant fenomen. Femtioårskrisandet är inte lika genomtröskat, av oklara själ. Krisunderlaget finns ju: eventuella barn börjar lämna boet och sjukdomar, vallningar och ensamhet kommer i gengäld på besök. Jag var orolig att Lolo Ambles enaktare 49 och ett halvt på Strindbergs Intima Teater skulle bli för mycket av narcissistisk klago­sång. Så blir inte fallet. Gunilla Nyroos varma (regissörs)hand med det udda sviker inte. För välgörande originell visar sig pjäsens namnlösa huvud­person vara - som vore hon släkt med Kristina Lugns ensamma damer som inte går arm i ärm med de gångbara klichéerna.

Kristina Törnqvist följer sin roll genom varje tankeutflykt utan att för en sekund tappa sin egen eller publikens koncentration. Liksom hos Lugn är stilen litterär, det är ett filosoferande över existensen som pågår. ”Jag har kommit för tidigt i hela mitt liv”, säger kvinnan, ”hur kan det då ha blivit försent”. På medelhavssemestern blir hennes nya pojkvän, rörande spelad av Reine Brynolfsson, en klarblå badbyxa bland hundratals för henne. Han förklarar sin kärlek, men hon är för trött på alltings ”specificitet” och intresserar sig för utbytbarheten som ett slags dödsförberedelse.

Med sina tragikomiska egen­heter erbjuder pjäsen fint stoff för känsliga receptorer. Sören Brunes klossiga, knappt liggbara solsängar framför den långa poetiska horisonten säger väl också sitt om ansträngningen det kräver att njuta på ”rätt sätt” innan badhandduken ska lämnas in.