Vårstädning?

CLAES WAHLIN om ett smutsigt aprilskämt från Dramaten

helskärm

De senaste årens krav på att teaterns scener ska fyllas av etnisk mångfald, kvinnlig jämställdhet och i största allmänhet uppmärksamma grupper som resten av samhället, det som pågår utanför teaterscenen, har marginaliserat, har nu fått en komisk replik. Dramaten har helt enkelt låtit sätta upp en pjäs som visar hur konstnärligt ointressant en repertoar skulle bli om dramaturgiaten ersattes av kulturdepartementets egen lilla renhållningsbyrå.

Det är förvisso ett påkostat aprilskämt som Dramaten presenterar. Manus ska skrivas, skådespelare engageras, repetitioner genomföras och den ganska omfattande bråten på scenen kräver sin rekvisitör. Men så har man också fått med åtskilliga kvinnor på bärande poster (skådespelerskor, regissör, scenograf, med flera) och ett hyggligt urval av etnisk spridning. Och av styckets tre män är en homosexuell och en död, ingen av dem vita. Dessutom handlar pjäsen om städerskor, så de som vill se litet hederlig gammal klasskamp får också sitt.

De sju städerskorna heter stycket, som visar sig handla om sju städerskor, ja, egentligen är de åtta, kanske den enda överraskningen i pjäsen. Manuset är listigt nog ett slags textcontainer, fylld av repliker som andra hade kasserat långt innan de hamnat på papper; dåliga vitsar och kvasifilosofiska sentenser som sprids ut på ensemblen som vore de utskjutna ur en felkopplad dammsugare.

Givetvis har man spolat allt vad intrig heter; personteckning och sådana förlegade begrepp som realism eller psykologi har också sopats undan. Men den som oroar sig för absurdism eller tysk tillståndsteater kan vara lugn. Här händer ingenting som kräver minsta lilla tankeverksamhet. Kan det bli mer demokratiskt?

Eftersom ensemblen med liv och lust tar sig an sina platta roller visar skämtet därtill hur även högt kvalificerade skådespelerskor som Kajsa Reingardt (Britt), Nina Fex (Karin) eller Tanja Lorentzon (Anja) minsann inte skyggar för vare sig bokstavligt eller bildligt skräp.

Nu får vi bara hoppas att hysset uppskattas, annars kanske skämt som dessa förvandlas till fullt allvar och hamnar på repertoaren. Och det vore rent ut sagt skitdåligt.

Teater

Claes Wahlin