Lager på lager

Claes Wahlin ser "Fanny och Alexander" bli teater i Oslo

Vad mer finns det egentligen att utvinna ur Ingmar Bergmans film och bok Fanny och Alexander? Redan filmen skräddarsyddes för en rad av Sveriges främsta skådespelare och det som eventuellt saknas suppleras av boken. Varje teateruppsättning blir en palimpsest där förlagorna, nog så definitiva, lyser igenom minsta detalj på en teaterscen.

Att Nationaltheatret i Oslo begår världspremiär på dramat om den rätt brådmogne Alexander och hans uppväxt har i alla fall den fördelen att teatern och dess medarbetare befinner sig på behörigt avstånd från Dramaten och dess Bergman-arv. När historien väl kommer på scen i Sverige, så kan närheten till ­alla de skådespelare som arbetat med honom bli bekymmersam.

Kjetil Bang-Hansen står för såväl översättning och bearbetning som regi. Det är två saker som bär hans signatur: en vuxen Alexander (Kåre Conradi) fyller i strukna scener och kommentarer från boken, och flera av scenerna komprimeras i tid och rum. Själva historien är intakt, vi får ingen tolkning av Alexanders två världar, den paradisiska hemma hos Ekdahls eller helvetet hos biskop Vergérus. Inte heller skiljer sig Isak Jacobis magiska källare ur dramatisk synvinkel från de båda tidigare, något man kan argumentera för eftersom denna värld blir Alexanders konstnärliga plattform.

Publiken serveras en saga där barnets perspektiv bibehålls (men får onödig konkurrens av den vuxne Alexander), först i en munter fresk i Ekdahls hus anno 1907–08, sedan i den kondenserade kyrka (svarta färger, krucifix, altare) som blir det nya hemmet under Bjørn Skagestads förhållandevis beskedlige Vergérus. Låt vara att han tar fram spöet och Alexander skriker medan åskan mullrar, men så mycket värre än så blir det inte. I boken, som Bang-Hansen säger sig utgå från, är biskopsgården säte för grotesken, en värld där det ekdahlska hemmets smekningar blir slag, sinnligheten vanställs och erotiken blir djurisk.

Kontrasterna är utslätade, sagans och (mar)drömmens element lyckas inte riktigt dölja de bergmanska förlagorna. Det höga tempo som hålls saknar inte underhållningsvärde, men det blir å andra sidan svårt att etablera en övertygande atmosfär och stämning. Bäst klarar sig ensemblen, där flera gör goda porträtt i egen rätt. Kjersti Holmens Emilie ger kropp och röst åt sina känslomässigt dramatiska erfarenheter och Nils Ole Oftebros Gustav Ekdahl får en egen, norsk godlynthet, medan Sverre Anker Ousdal mejslar fram en mild men okränkbar Isak. Den unge Alexander, Skage Steinsson Lem, lyckas också med sina få repliker rikta uppmärksamheten mot rollens perspektiv.

En sak visar Nationaltheatret i alla fall, nämligen att Fanny och Alexander borde ha alla möjligheter att med tiden blir sceniskt intressant. Det gäller bara att spela bort respekten för Ingmar Bergman och ta sig an texten från andra håll. Men som han, Alexander och alla andra vet, vi är alla barn i början.

Claes Wahlin