Sex, sprit och slagsmål på kommunalt bibliotek

Högröstad Röde Orm på teatral vikingafärd

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Gerhard Hoberstorfer, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Lennart Jähkel och Karin Franz Körlof som vilda vikingar i ”Röde Orm” på Dramaten.
Foto: Sören Vilks
Gerhard Hoberstorfer, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Lennart Jähkel och Karin Franz Körlof som vilda vikingar i ”Röde Orm” på Dramaten.

När biblioteket väl har stängt och man efter visst besvär lyckats få ut den siste besökaren så börjar bibliotekarierna att leka böcker. En pil kastas på måfå, den bok som genomborras blir kvällens lek. Pilen träffar till allas förtjusning Frans G. Bengtssons Röde Orm. Hädanefter skall intet ord som inte återfinns i boken yttras. För säkerhets skull används ett kodord, om leken skulle urarta och riskera fysiska skador. Jonas Naddebo är kvällens ord, Stockholms kulturborgarråd som alla bibliotekarier hatar.

Med hjälp av det som finns att tillgå i Erlend Birkelands realistiska och detaljrika bibliotek iscensätts en, milt uttryckt, dramatisk läsning: böcker, bord, stegar, städattiraljer i riklig mängd (coronaeffekten), tejp, filmdukar, lego, kartor och en rad mjukisdjur från barnavdelning, vilka massakreras å det grövsta. Inget får stå i vägen för detta mustiga äventyr.


Förtjusningen är uppenbar. Skurmoppar blir svärd, skurtrasor pälsmantlar, pappmuggar sätts ihop till horn och plastskynken blir, ja, lite av varje. Ensemblen hoppar, far kring, slåss, dricker öl och berättar om äventyren i västerled och vikingaplundringar, kärleksbesvär och en och annan konvertering till kristendom.

Ensemblens entusiasm är så stor att kodordet Naddebo måste ropas några gånger, man håller sig heller inte alltid till Frans G. Bengtssons ord. Populärkulturella gester och uttryck perforerar Bengtssons sagostil, liksom diverse poplåtar som man sjunger i kör eller dansar hellre än bra till.

Skådespelarna byter rollfigurer vartefter dessa dödas, ibland får de spela två roller samtidigt. Här finns inget att anmärka på Emma Broomés expansiva insats som Röde Orm, Gerhard Hoberstorfers Toke eller Lennart Jähkels alla roller. Heller inte på Karin Franz Körlofs konturskarpa spel, Hulda Lind Jóhannisdóttir expansiva röst och utspel eller Andreas T. Olssons lätt ironiska rolltaganden. Tillsammans svettas de ikapp med den äran.


Alexander Mørk-Eidem kan sägas ha två stråk i sin regirepertoar: ett slags tillståndsteater där tiden sträcks ut så att en minutiös värld etableras på scenen, och en mer lekfull, till synes slarvig teater med devisen ju mer, desto bättre. De tre musketörerna eller Djungelboken, båda på Stockholms stadsteater, hör till den senare.

Det gör även Röde Orm med sitt närmast hysteriska tempo, med alla höga, närmast skrikande röster och de ständiga, bullriga rörelserna på scenen. Om man skriker för högt, så blir resultatet stumt. Historien må sakna djupare tolkningsmöjligheter, men nog kunde exempelvis Bengtssons lakoniska repliker tagits tillvara bättre, och en skröna är faktiskt inte samma sak som att skräna.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.