Fånigt, men det fastnar

BARBRO WESTLING om Teater Terriers sista suck

Teater Terrrier, vill jag påstå, har under sina sju verksamhetsår varit Malmös absolut mest självständiga och öppet sökande teatergrupp. Den startade samhällsanknutet och vänsterpolitiskt men har med gruppens fyra teaterbegåvningar gått åt vilt skilda håll under åren. Samtidsfrätande monologer, en väldigt rolig Hamlet, en absurd De förolämpade, Jag skulle ropat för länge sen, nyskrivet, dokumentärt och alltmer kaotiskt. Av ursprungsmedlemmarna är det nu bara Anders Carlsson kvar med en bestämd vilja att bryta med den saliga mittfåran. Den som träder in på Terrier i dag måste vara beredd på helt andra puckar än den välkända teaterns.

Nu är vi i Best of Dallas, en uppbyggd tv-studio där vi i publiken uppmanas fotografera och flytta runt efter behag. Det är som att gå in i en av konstnären Paul McCarthys brötiga installationer av Hollywoodkaraktär. Precis som hos McCarthy är det knappast subtilt. Terrier slår med stor yxa in sitt sista budskap. Nyckelscener ur Dallas visas på duken och sedan benas det upp live. Det är pappa Jock, sonen JR och bastarden Ray, ingen mer. Skådespelarna, som kommer från Finland (dit föreställningen går på turné) bär förutsättningarna för det manliga umgänget på sina kroppar. Tre jordnötsgula uppförstorade stjärthål och tre dildos, två svarta och ständigt erigerade och en fingertoppssmal, som naturligtvis sitter på JR.

Man sätter morötter på dildosarna och kryper ner i buren hos de skuttande kaniner. Replikerna upprepas, live och på filmduken. Det grymtas, rapas och låter. Det är dålig teater. Kanske behövs ju inte så mycket, när det är manlig gemenskap? Pappa Jock daskar självupptaget sin svarta dildo mot jordgloben inför JR:s av bävan och avund uppspärrade blick. Homoerotik och pornografiskt blandas, droppande sekret glänser och förstorar, absurt mekaniskt juckas det i alla hål, lampskärmar, vaser, bokhyllor. Det kan bara sluta på ett sätt, ihärdig långtradarpenetration följande patriarkal ordning och tradition.

Det är verkligen fånigt som ett utdraget studentspex men också vidhäftande som kvällens efterhängsna signaturjingel. I denna frånstötande fånighet finns en smal spetsig vinkel riktad mot den eviga berättelsen om den förlorade sonen, Kain och Abel och den store patriarken. Så smal och putslustig är vinkeln att den knappast räcker till kritik men lockande som en tidsrätt performance är det!

Barbro Westling