Frustande Beckett

helskärm

Hej vad det går, när regissören Aslak Moe tar sig an Becketts postapokalyptiska kammarspel Slutspel på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Rappa replikskiften, frustande och fysiskt utspel som tangerar det burleska accentuerar komiken i Becketts text i stället för det undflyende och poetiska.

Jan Nielsens Hamm – till förvirring lik Ringo Starr, som han ser ut i dag – är spjuveraktigt bortskämd och försitter inte en chans att köra med sin uppassare Clov, briljant spelad av en uppgiven Michalis Koutsogiannakis, som sammanbitet och metodiskt utför sina plikter för Gud vet vilken gång i ordningen. Deras eviga smågnabbande får sin spegelbild i Hamms föräldrar, två sorgliga benlösa åldringar som förvaras i var sin smältande soptunna. Dialogen – en väv av paradoxer, upprepningar och betydelseförskjutningar – framförs med en sådan övertygelse att man som publik nästan luras att tro att vad man bevittnar är något mer än bara meningslösa rutiner som en livsupprätthållande åtgärd.

Under den sista halvtimmen sjunker intensiteten rejält och Hamms meditativa slutmonolog nästan viskas fram. Det ställer höga krav på publiken som vant sig vid ett högt tempo, men det fungerar.

Teater

David Birde (kultur@aftonbladet.se)