Var det här allt?

helskärm

Laura Wade är det nya stjärnskottet på den mest dramatiska av alla dramatiska himlar, nämligen den engelska. Vid inte ens trettio fyllda har hon redan hunnit spelas på de flesta ledande teatrar i London.

Vilket för mig framstår som ett mysterium.

Inte känns hennes debutpjäs Kallare än här särskilt uppseendeväckande när den har nordisk urpremiär på Fria teaterns fina scen i Högdalens centrum. Visst ger den sig in och grötar i det mest smärtsamma - en familjemedlems nära förestående död - men nog är det en ganska uddlös text, inte minst med nordiska mått mätt. Vi är klart bättre på lidande och död.

Pjäsens poäng är att avdramatisera döendet - två vuxna döttrar och en seg make tvingas blicka djupt in i sig själva när moderns skelettcancer växer sig övermäktig. Problemet är att blickarna inte når särskilt långt; det är inga direkt mångdimensionella karaktärer vi har att göra med. Wade har istället valt en lite flåshurtig slapstickton i moll som bitvis är rätt festlig - men oftast tämligen platt.

Den välrenommerade danska regissören Ulla Gottlieb har gjort ett bra arbete med en översättning som bitvis känns en aning svengelsk.

Framför allt har hon fått fram ett övertygande porträtt av den döende själv, mamma Myra, som Birgitta Sundberg gör med stor närvaro. Hennes avdramatiserande förhållningssätt till den egna döden är föreställningens behållning - tillsammans med Bengt Fröderbergs inspirerade scenbygge, en sorts dödens skörhet bebor hans egenartade plastformationer.

I övrigt är det rätt problematiskt - de båda döttrarna är synnerligen stereotypa, den vackra duktiga och den struliga fula, och fadersporträttet är riktigt torftigt. Särskilt drabbande blir det tyvärr aldrig när Birgitta Sundberg saknas på scenen. När hon är på plats får vi i gengäld en heroisk kamp med att försona sig med sitt eget öde. Fast jag tycker tyvärr inte att det räcker riktigt ända fram.

Teater

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)