Linje olusta

TOVE ELLEFSEN LYSANDER efterlyser sensualism, eller åtminstone lite nytänkande

Vilken manlig svensk skådespelare kan i dag göra en roll som ångar av djurisk sensualism? Tennessee Williams Linje Lusta från 1947 aktualiserar frågan. Den manliga huvudrollen Stanley Kowalski, sin tids ”polska rörmokare” fast med hemort i en tvåa vid Paradistorget på spårvagnens linje lusta i New Orleans, spelades först av den unge Marlon Brando. Ribban ligger högt, både vad gäller skådespeleri och sensuell utstrålning.

Efter gårdagens premiär i regi av Göran Stangertz är det bara att konstatera att Francisco Sobrado inte räcker föregångaren till fotknölarna. Det uppstår aldrig någon laddning här, vare sig sensuell eller av annat slag mellan Sobrados Stanley och hans lika vackra som deklasserade svägerska Blanche Dubois. Och den laddningen är en nödvändig drivkraft i den här pjäsen. Utan har föreställningen problem.

Nu gör Helena Bergströms Blanche Dubois det inte lätt för någon man. Rollen är ett kraftprov för en primadonna, men inte anade man att den förfinade och bildade sydstatsskönheten på dekis kunde spelas med så mycket sträv humor! Och trots hudfärgade underklänningar och undertröjor med svettränder är det inte frågan om ångande sensualism här. Helena Bergströms Blanche är snarare en kraftfull lärarinna som med snärt i replikerna sätter slöddret på plats. Bräckligheten, utsattheten och vägen mot det slutliga sammanbrottet blir snarare en yttre process, virtuost spelad men utan större känslomässigt register.

Elisabet Carlssons Stella står för känslorna. I hennes ansikte och kropp finns kärleken, skammen, lusten och rädslan att läsa som i en öppen bok. Hon gör Stella Kowalski till en levande kvinna bortom offret och våpet. Att Samuel Fröler gör en levande man av rollen som Mitch är också värt att notera.

Annars är allt som det ska vara. Karlarna spelar kort och spårvagnarna dånar över scenografen Peter Holms tygklädda ställningar. Och man undrar.

När Stadsteatern väljer att spela Linje Lusta vore det onekligen en idé att hitta en regissör som ville annat med pjäsen än att reproducera gamla klichéer. Till exempel en kvinna.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)