Katastrof i vitt

Spritfest avslöjar livsbesvikelser och sneseglad sexualitet

helskärm

Vardagsrummet är vitt. Sofforna, mattan, ansiktena. Två par mitt emot varandra sitter i förlamad tystnad. Länge. Fyrtioettåringar med vinglas med en liten frostad dekoration på, precis för stor för att göra glasen ängsliga och larviga, precis för diskret för att göra dem originella. Det är välkomstfest hos de välutbildade.

– Vem vet, viskar jag opassande till en bänkgranne, det kanske inte är så prydligt i det där vardagsrummet som man kan tro?

En stund är det nämligen möjligt att den välkoreograferade, förgiftade konversationen mellan två vänpar som inte har sett varandra på sex år ska bli en gammal samtidsälskling. En dödsdans där livsbesvikelse, sneseglad sexualitet och kommunikationsproblem ska explodera under en lång kväll dränkt i alkohol. Nakna och blödande ska paren återfinnas, i varsin skyttegrav, förlösta och tömda framåt midnatt.

Peggy Pickit antyder och antyder detta, den spända konversationen mellan läkarparet som arbetat på ett fältsjukhus i tredje världen och överläkaren och numera hemmafrun som stannat hemma och ägnat sig åt att ”öppna och stänga garageporten” avbryts hela tiden.

Någon av de fyra vill i stället jämt berätta för publiken om surnad otrohet och anad föräldraångest. Nåväl tänker jag och grannen, vi tar väl en omgång till med några verserade representanter för det på ytan döda självgoda, plågade äktenskapet. Men det är inte Schimmelpfennings ärende. Han vill tala om moral. Om tacksamhet och godhetens krav på återbäring. Och om ansvar. Under tiden håller Hansson känsligt reda på sina parmedlemmar som alla hårt torterade av den pinsamma sammankomsten är jämstarka i svaghet och sociala tics.

Så välter rummet och det obekväma djupnar till grå sorg i ett enda sugande ras. De fyra vänder sig inte längre utåt, förklarar sig inte mer, de börjar slåss och tejpa och en flicka A blir en person.

De imploderade aldrig. Katastrofens kärna fanns i världen utanför det analt inredda vardagsrummet och fyra mycket bra skådepelare får kränga av sig den superbt härmade medelklassneurosen och tyst gråta och högt svära över något uppenbarligen omöjligt smärtsamt som har med svårigheten att vara god att göra. Det gör ont i mig med. Det är vackert utfört.

TEATER

Peggy Pickit ser Guds ansikte,  av Schimmelpfennig

Övers: Ulf Peter Hallberg Regi: Olof Hansson Scenografi: Fridjon Rafnsson I rollerna: Jacob Ericksson, Per Grytt, Sandra Huldt, Åsa Persson Scen: Teater Galeasen Speltid: 1 tim 35 min

Jenny Teleman