Perfekt mogna persikor

Humoristiskt om valen en människa gör i livets olika faser

helskärm

Där finns det unga jaget, en rastlös, energisk, svepande person som ser livet som chansen att lära sig spanska, utveckla simhud samt rädda Darfur, som typ kolonialismen och kapitalismen förstört, och som nog är lesbisk (jaget alltså, inte Darfur).

Så finns det mogna, djupandande äldsta jaget som bara ska packa undan lite, glömma bort lite till, kanske prova att röka en holk men vars sanna idé om lycka numera lyder: Husdjur åt alla.

Mellan dessa åldrar hukar ett rätt pressat medelåldersjag.

Ett som har vett att le och inser att konferenser om förebyggande tandvård måste skötas.

Hon hör världen vrida sig i plågor på nätet, men försöker lyssna på sin man när han vill berätta om sitt favorittypsnitt.

Hon är den som oftast funderar på självmord.

Dessa tre bråkar och älskar varandra på en scen där väggen när som helst kan välta framstupa och placera henne på taket.

Bildskärmar visar eld, hybris och viktiga sparade webbklipp.

Laptopen är diskret central när berättelsen om det moderna motsägelsefulla, besvikna västlivet ska undersökas.

Igen, kan man tillägga, för till pjäsens grundtema – hur hantera det faktum att vi är helt fria och helt ofria på en och samma gång i det postindustriella globalkaoset – lägger Khemiri kanske inte så mycket, för, verkar han mena, vad ska man säga?

Barn bränns till aska över hela klotet hela tiden och så är det med det. Hela tiden.

Och vi gör mycket lite åt det.

Det finaste med Reingardts uppsättning är i stället humorn som efter en stund studsar mellan Wärmländers, Nilssons och Martinis inkarnationer av samma kvinna i snarlika ärtiga pager och blommiga klänningar.

De är strävt bullrande, avstängt degbehagliga och arrogant känslosamma i sitt beroende av alla de sidor och erfarenheter de gjort.

Den ungas häpna spott mot de mesmesiga livsval hennes äldre jag gör dansar mot deras torra blick på hennes egenkärlek och äventyrslusta förklädd till engagemang.

Så ger Khemiri också bort begrepp som att vårda ”sina guldramsminnen” och vet att leka med livsbejakande klyschor.

Så vill han att jag ska se att det ju ändå finns ”perfekt mogna persikor” att glädjas åt, då gäspar jag inte utan blir rätt arg på persikor.

Det är ett gott betyg.

Jenny Teleman