Hudnära gangsters

Pjäsen klarar sig från att bli debattartikel

Det brinner i förorten igen och den välmenande medelklassen rynkar sina pannor och vill förstå varför.

Kan teatern fylla i de där rynkorna?

På Backa teater försöker i alla fall Mattias Andersson allt vad han kan. I nya föreställningen Gangs of Gothenburg har han ännu en gång samlat berättelser från verkliga människor och smält samman dem till en dramatisk text. Denna gång är det de kriminella ungdomsgängen som plockas på stoff och dras upp på scen. Föreställningen börjar redan i foajén med en film om ett taffligt bankrån signerad en av svensk films främsta verklighetsapostlar, regissören Ruben Östlund.

Väl inne i salongen kokas kollektivets berättelse ned till några få människoöden. Det är gangstern som beskriver den svindlande känslan av att ha så många tusenlappar i fickorna att man knappt gitter räkna dem. Det är svenneparet som konsumerar gangsterromantik för att koppla av ( Sopranos, Jens Lapidus), men föraktar förortens verkliga skurkar. Och så offret, killen som misstogs för sin bror - gränslöst hjärtknipande i David Fukamachi Regnfors försynta gestaltning.

De två unga männen, gangstern och offret, fångas av videokameror och deras berättelser visas simultant på tv-skärmar i taket: Man snor det dokumentära tilltalet rakt av och blandar med scenisk närvaro. Ett väl använt grepp men i det här sammanhanget fungerar det ovanligt bra. Mattias Andersson tar de bästa bitarna av sin ihopsamlade verklighet och placerar ut dem i rummet på ett både elegant och intelligent sätt.

Den formmässiga fingertoppskänslan räddar projektet från att bli en iscensatt debattartikel, eftersom det glimtvis finns en klossighet, en förutsägbar presentation av både orsak och verkan, som ställer sig i vägen för nya tolkningar av gamla problem.

Men samtidigt skrapar verklighetssträvan fram en hudnära kvalitet i skådespeleriet som får människor att träda fram ur rollfigurerna. Ur en skränande hop tonårstjejer kliver individer att beröras av fram: den livrädda Yasmin ( Bahar Pars) och den rasande Linda ( Josefin Neldén). Och i ett hörn sitter till sist en jagad, bruten före detta gangster ( Bahador Foladi) och drömmer om fjärilar. Visst tar det skruv, rent känslomässigt. Men några nya svar finns inte att hämta på Backa teater.

Jenny Aschenbrenner