Mamma är lik sin mamma

CLAES WAHLIN ser Marianne Lindberg De Geers första pjäs

”They fuck you up, your mum and dad” lyder Philip Larkins mest berömda diktrad. I Marianne Lindberg De Geers dramatikerdebut, Jag tänker på mig själv, är det framför allt modern som ser till att bristerna vandrar som vågor genom vatten från ena generationen till nästa. För här tänker alla på sig själva och talar utan att lyssna på någon annan. Smutsen tar aldrig slut, och föreställningens städerska ( Jelena Mila) får slita lika hårt som den flitigaste av psykoanalytiker.

För psykoanalysen är den fria associationen av betydelse när analysanden ska lösa sina problem hos terapeuten. Problemet är att det är svårt att veta när associerandet ska sluta. Vad är det som hindrar att exempelvis rent nonsens blottar de själsliga djupens knutar? I så fall vore det förödande att försöka inkapsla psyket i ett avslutat språk.

Styrkan i Lindberg De Geers text är just att den inte vill förklara något. Ett antal situationer mellan Modern, Dottern, Sonen, Väninnan eller Dotterdottern fungerar som en nyckfull strålkastare i familjeeländets mörker, den låter oss se fragment av livsbelägenheter.

Därför är valet av regissör, Andreas Boonstra från Teater Moment, helt rätt, eftersom han är så bra på att uppmärksamma vad de flesta skulle betrakta som rent nonsens.

Här kan ensemblen klättra i soffgruppen, ställa sig och sjunga rock eller hålla upp skyltar med textfragment från manus. Varje scen letar efter sitt eget uttryck, snarare än att pjäsen hålls instängd i en igenkännbar spelstil. Det blir därför ofta mycket roligt när den drastiska replikföringen sätts i relief av en regi som också tänker på sig själv.

Margaretha Byströms väna Moder kunde vara lite mer osympatisk, men självupptagenheten blir kanske därför så lömsk. Magnifik är Andreas Rothlin Svensson som Sonen, just så vårdslöst odräglig att man anar en svunnen charm. Dottern, pjäsens centrala karaktär, blir hos Nina Fex en sorglig gestalt, de inledande kontaktförsöken viker raskt för en mer cynisk inställning.

Spellusten är hög och psykologiskt handlar det mest om antydningar: relationer avslutas som bekant aldrig, de överges. Och när det gäller de teatrala relationerna är dessa övergivanden här så fruktbara eftersom allt fortsätter. Att tänka på sig själv visar sig vara ett altruistiskt projekt.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)