Här tröstas knyttet
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-24
Jag har alltid haft lite svårt för Tove Janssons bilderbok Vem ska trösta knyttet? Den är så skärande ensam, så mästrande i sitt tilltal. ”Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så de ser att du är här”.
Också 30-årsjubilerande Dockteatern Tittut verkar ha problem med berättelsen om den lilla värmesökande gestalten som en morgon lämnar sitt hus och beger sig ut i farliga världen.
Trots att Tittuts skuggspelsversion knappast avviker från boken framstår den ändå som sprungen ur en varmare och betydligt mindre kuslig värld än Janssons. Närvaron av två vuxna på scenen ( Lisa Kjellgren och Andreas Baula) gör sitt till, liksom det faktum att texten mjukt pratsjungs fram till inte särskilt märkvärdiga melodier.
I denna ombonade inramning för barn mellan två och åtta år, egentligen inget annat än en utbyggd högläsning, tycks knyttet vara i goda händer redan från början. Inledningens jättehemuler verkar enbart gemytliga och mårran blir mera djurisk än fasansfull, en stendum bisonoxe.
Det är en svår avvägning förstås, och snällt mot småbarnen, men själv blir jag mest en smula sömnig, trots att jag är barnsligt förtjust i skuggspel.
Kanske hade det passat Tittut bättre att sätta upp den mindre problematiska Hur gick det sen?, boken med titthålen och den trygga muminmamman tronande på sista uppslaget, med vinbärsklasen bakom örat.
