Fina schabloner

Jenny Teleman hittar stadsneurotiker i tomteskogen

helskärm

Allt är målat i klaraste leksakskulörer i plattaste lackfärg hemma hos tonårsfamiljen i Blåmärken. Inget utom skrämmande hurtigt knallrosa och hotande solgult i tjocka lager duger till att måla över dysfunktionerna i just den här sportiga bostaden.

Ja, det ska bli middagsbjudning. Det ska komma oväntade gäster. Det ska rivas upp sår och vändas upp och ner och brytas upp och brytas in. En begynnande dramaschablon man knappt kan sätta upp just nu utan någon sorts brasklapp.

Och här är det serietidning som gäller. Eftersom rollerna är utklädda till antingen sorgsen Betty Boop eller skräckleende familjefundamentalistpappa i träningsoverall eller förvirrade unga alternativpunkisar med vuxenansvaret som en klump i bärselen, har alla också redan fått sin kliché på huvudet. Man behöver sedan bara hålla hårt fast i den, göra just sin filur så stirrögt och vältajmat som möjligt. Och med hjälp av barbershop-koreografi lyckas alla också få sin tvådimensionella pappfigur prydligt utstansad. I munnen på dem går det sedan fint att lägga tv-reklamsrepliker, plastsanningar och tomheter som kan falla ut över middagsbordet med ett torrt plums.

Barnen är det bästa vi har. Jag har aldrig känt så här, förut visste jag inte vad kärlek var. Idrott och alkohol hör inte ihop, tur att våra grabbar cyklar! Varmare än hos Lena Ackebo, vardagligare än hos Kristina Lugn, stapplar sig ändå de olyckliga gästerna, intrasslade i upprepningar av exakt samma vissna livstilsslogans, mot kvällens självklara undergång.

Sedan vinglar pjäsen iväg. I andra akten är det nämligen träden i en midsommarnattsdrömskog som fått lite mindre elak dagispigg lackfärg över sig. Och därinne runt en tomtestuga och några verkligt fina dockor börjar jakten efter det sanna, verkliga, ärliga livet.

Hatten av för Maria Blom som provar en shakespearekomedi där folk ju, gärna i samarbete med oförskämt småknytt, till sist finner sin rätta plats. Visserligen blir det lite för underlig mark för pappfigurerna och det lyckliga slutet vacklar precis på gränsen till ... en helt äkta schablon!

Ett riktigt gott råd får man dock med sig: Ät bark, säger tomten till stadsneurotikerna.

Förvånande effektivt, ska det visa sig.

Jenny Teleman