Berlin - mer än en mur

Den engelska dramatikern David Hare kan som få andra förvandla till synes torr dagspolitik till spännande teater. Ämnen som Irakkriget, kyrkans makt eller privatiseringen av brittiska järnvägen har han förvandlat till teater med absolut gehör för nuet. I monologen Berlin, skriven i år, försöker han begripa sig på staden Berlin. I London stod också Hare själv på scenen, regisserad av den Stephen Daldry som nämns i pjäsen. Berlin gavs tillsammans med monologen Mur, som nu också spelas på Stockholms stadsteater.

Philip Zandén spelar alltså David Hare i David Hares pjäs Berlin, och gör en bitvis kusligt porträttlik gestaltning av dramatikern. Karakteristiska gester, som att fösa undan luggen, och ett slags engelskt kroppsspråk med därtill passande diktion. Spelet är mycket skickligt, tilltalet omedelbart och utan att vara det minsta publikfriande, inte ens när han berusad i och av Berlin halkar nerför salongens trappor. Zandén har alltid haft en vitalitet, en spelglädje, men på senare år har han också utvecklat den sällsynta förmågan att få publiken att ana vad han funderar på innan repliken kommer.

David Hare – rollfiguren – befinner sig i Berlin i samband med en filmatisering i egenskap av manusförfattare. Han har dramatiserat Bernhard Schlinks roman Högläsaren, som handlar om den tyska skulden. Efter alla sina besök i staden genom åren borde han känna och förstå den, men har närmast oöverstigliga problem med att begripa dess attraktionskraft: fula hus, förvirrande stadsplanering och inte ens en mur. Irriterad över minnen om hur han blivit utbuad på en rad teatrar i landet erinrar han sig tidigare romantik kring Berlin, som Brecht och Berliner Ensemble efter kriget, eller Kit Kat Club i modern tid.

Hans slutsats är ett slags anti­slutsats, att staden är ett provisorium, en plats dit människor kan söka sig för att etablera sina egna små världar. Vägen till denna konklusion tar oss genom stadens rum över tid, och till slut är den mycket lik det David Hare försörjer sig på: teater.

Så knyts två trådar, teatern som en egen värld där den stora världen diskuteras, Berlin som en egen värld där många små världar diskuterar den stora. Det är mycket vackert.

Claes Wahlin