Sex med Britney
Publicerad 2016-11-07
Överlevaren från Disneyvärlden tolkas i Kärrtorp
Turteatern i Kärrtorp har förvandlats till en glitterscen. Redan i foajén kan man dricka bubbel bland fejk-antik rekvisita à la Vegas eller få en fotosession med en eller annan Britneylik partypingla. Original eller kopia tycks inte spela roll - i vår postmoderna tid är allt som bekant ”simulacra”.
I Py Huss-Wallins formmässigt innovativa paketering av Britney Spears är det inte gammalmodigheter, som ”själ” eller ”inre sanning”, som ska kommas åt. Det är det liv som tröskats i världspressen som är livet. Det är det jag stjärnan sjunger om i låtar som Lucky, Work bitch och My prerogative som är jaget. Uppgiften blir alltså att illustrera aspekter av stjärnans ikoniska uppgång-och-fall, som liknar så många andra tragiska divors men som med Britney får ett tillägg av blont rufs, bubbelgum, vita knästrumpor och beats’n’oops som fastnar.
Öppningen är otroligt snygg. Konsertkänsla: tryck ur högtalarna, enorma strålkastare och en Britney som åmar sig i en byggställning. Och sen en till och en till, och ännu en Britney!
Det säger något om tonåringens arbetsbörda vid genombrottet sent 90-tal, att det på Turteatern krävs sex skådespelare (varav två män) för att göra henne. Hon hade säkert gärna satt in en klon ibland - för det är kloner det handlar om snarare än olika sidor av en karaktär. Alla dessa Britneys är lolita-sexiga och skört bitchiga.
Koreografiskt är showen imponerande och säker, även om mans-Britneysarna har lite svårare att rulla med höfterna och ibland förfaller till en malplacerad fjoll-tjejighet. Visuellt är det också kreativt. De små krypande, påträngande plastbebisarna som plötsligt invaderar scenen är ett genialiskt sätt att tala om Britneys komplicerade moderskap. Lika fantastisk är den uppblåsta onanidockan i jätteformat som bild av monumental utlevelse men också ensamhet.
Det som efter hand lakar ur upplevelsen är att tolkningen av detta stackars liv är så statisk. Varje moment gör en version på temat sårig överlevnad i Disneyvärlden. Inget stråk av råare styrka eller verklig triumf bryter av, man kunde ju annars drömma om något slags musikalisk slutorgasm.
En rundgångskänsla infinner sig. Föreställningen framstår som en hyllning som inte riktigt vet vad den vill hylla och då i stället återetablerar de bilder av Britney den samtidigt kritiserar. Men viktigt: det görs med en kreativitet och charm som är nöjesindustrin helt främmande, vilket (nästan) helt tar udden av cynismen.
