Försoning i förorten
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-16
Var och hur kodifieras i dag vår moral? Skuld, heder, försoning; alla dessa begrepp med religiösa rötter tycks sväva fritt utan självklara fästen. Tv-kanalernas debattprogram och dokusåpor är kanske de största arenorna för moraldiskussioner. Teater, hävdade redan Schiller, ska vara ett slags moralisk institution, en scen som tar vid där samhällets lagar och regler upphör, en plats för undersökning av hur moraliska begrepp formas och efterlevs. Men hur ofta ser vi i dag sådan teater?
Mattias Anderssons Kontrakt med Gud är alltså ett undantag, och om någon tror att detta är ett slags högstämd moralitet som bättre passar en kyrka, så måste jag genast korrigera denne med att berätta att det handlar om en mycket elegant iscensättning, så underhållande och välspelad att det i salongen uppstår en sällan hörd och speciell slags tystnad. Den kallas koncentration.
Vi möter ett par, Markus och Rebecka, i en lagom trist förort. Han vill lämna henne för en annan kvinna, Jamila, men separationen avbryts av en olycka som för hans del leder till ett slags gudstro. Mirakel verkar också kunna ske, trots – eller på grund av – skuldmedvetenheten hos Markus och dottern Sandras pojkvän Davor. Männen känner skuld, kvinnorna älskar och undrar.
Men intrigen präglas av en högre dramaturgi. Ulla Kassius trappformade trevåningshus med svartgul varningstejp ger en ledtråd. För samtidigt som den synliga historien berättas, är det som om rollfigurernas repliker styrs av högre intressen. Någonstans utanför dem finns begreppen skuld och försoning, men på vägen fram till rollfigurerna går de sönder och den pjäs vi ser är ett slags tafatta men uppriktiga reparationsförsök.
Till vad som gör dramat så vackert hör också dess konstruktion, historiernas symmetri och den kvicka dialogen. Utan undantag balanserar skådespelarna skickligt i sina roller, de undviker nogsamt övertydligheter och ironier som skulle ha kunnat reducera pjäsen till ett rent relationsdrama. Ola Rapaces Markus fumlar nervöst med sin osäkerhet, Maria Heiskanens bitska Rebecka låter den förfördelade kvinnan hämnas med verbala giftigheter medan Nadia Hussein-Johansens Jamila visar en annan variant på samma predikament, den självständiga, mer elegant revanscherade andra kvinnan. Anna Åström är rent charmerande som amfetaminförstärkt förälskad tonåring, medan Ramtin Parvaneh (Davor) vartefter får allt skarpare konturer.
Få svar ges i detta teatrala kontrakt, men frågorna vässas.
