Lynchstämning i högt tempo med stark puls
Mari Carrasco bjuder in till en groovy drömfest i ”Burn baby burn”
Publicerad 2024-04-19
I vinröd smokingjacka, svarta byxor och vattenkammad backslick står dansaren Riccardo Zandoná och väntar på publiken. Röker cigarrett efter cigarrett vid scenkanten på Elverket och sveper med blicken över salongen medan vi bänkar oss för att se Mari Carrascos nya verk ”Burn baby burn”.
När ridån dras isär är det som att bli inbjuden till en hemlig fest, en drömlik svartklubb eller ett mellanrum i verkligheten. Dansarna Carla Mardones Ekberg och Jennifer Wallén ansluter – i likadan kostym med klackskor och hårt pulserande moves.
Trion skulle kunna vara hotellpersonal från ”Twin Peaks” eller det fiktiva Mc Kittrick Hotel i New York, där den immersiva långköraren ”Sleep no more” fängslat sin publik i samma visuella estetik.
Att inspireras av David Lynchs cinematiska universum är långt ifrån unikt i scenkonstens värld. Inte heller att brista ut i Roy Orbinsons ”In dreams” i teatrala drömscener. Men att jag sitter och tänker mig ”Burn baby burn” som en möjlig spinoff till någon av Punchdrunks föreställningar är dock inget dåligt betyg. Den disiga ljusdesignen och det lilla runda podiet med en rullande neontext som hälsar publiken välkommen skapar en hypnotisk Lynchstämning, samtidigt som både koreografi och musik är kraftigt medryckande.
Koreografen Mari Carrasco vet exakt vad hon gör. Hon är en starkt stigande stjärna i det svenska danslandskapet som har skapat en rad rörelsestarka verk och bidragit med sväng i flera teaterföreställningar, nyligen Unga Klaras uppsättning av ”Romeo och Julia”. Intressant är också hur hennes konstnärliga utveckling går hand i hand med kompositören Mikael Karlsson som ju bland annat även samarbetar regelbundet med Alexander Ekman och nyligen operadebuterade med ”Melancholia”.
”Burn baby burn” är Carrascos fristående, avslutande verk i en trilogi på tema groove, och här pumpar Karlssons musik upp ett enormt sådant när han korsar klubbig, repetitiv rytm med maffiga stråkar i högt tempo. I 160 bpm, enligt uppgift
De tre dansarna har olika karaktär, men det är svårt att bortse från att de faktiskt också håller olika kvalitetsnivå rörelser och uttryck. Vilket inte stör så mycket i deras individuella scener, men blir påtagligt när de ska dansa utåtriktat i synk – i musik och i detta tempo. Zandoná bär så att säga upp sin smoking med större självklarhet och är tydligare i roll i sin agent Cooper-mässiga look än sina mer skissartade meddansare.
