Jesus, vilket elände

Amelie Björck

Bibeln klarar inte av att sammanfatta 2000 år av historia

helskärm

Några scener i Åsa Kalmérs uppsättning av Bibeln – en nybearbetning av Niklas Rådströms stora drama och roman Boken – väcker mitt intresse lite särskilt. Som när djuren trängs på Noaks ark. Det är wellpappmaskerna och de underliga djurljuden som plötsligt får scenen att leva, samt den insinuant betonade kommentaren efter räddningen av alla dessa arter: Nu är det dags att offra till Gud, ett djur. Se där, en metaglimt som säger något om det (sken)heligas förändring. Djuroffer kan vi inte längre acceptera, fast vi dödar djur som aldrig förr – för vår egen skull.

Andra levande scener är den då Babels torn faller och rollerna kring bygget med ens börjar tala olika språk, och den från lägret med israelitiska kvinnor som flytt Egypten. Mitt i misären ruskar humorn av sig vandringsdammet, när kvinnorna kärleksfullt dissar sina försvunna karlar. Flyktingtemats väntan, längtan och solidaritet anknyter till en akut samtid runt oss.

Så mycket hjälp att lyfta denna kavalkad av scener från syndafall till kristenhet in i vårt eget här-och-nu får publiken annars inte. Uppsättningen förhåller sig inte ens med några särskilda grepp till det absurda i uppgiften att sammanfatta tusentals år och ord på ynka tre timmar. En troskyldig, allvarsam pedagogik regerar scenen.

Åsa Kalmérs uppsättning liknar egentligen mest en gobeläng i  jord- och ockratoner: figurer i särkar och sjalar passerar revy, Sten Ljunggrens tafatta men benhårda Abraham är fin liksom Anders Johannissons av Gud prövade Job som vrider sig som en mask under den gigantiska sol-månen, skiftande mellan rött och silvervitt.

Till detta kommer eldarna, sovmattorna, trummorna och andra attribut som hör den typiska bilden av ett bibliskt ökenlandskap till. Det är storslaget men också väldigt låst, med tanke på att Bibelns samling av texter omfattar så många olika språktyper, länder och tidsåldrar.

Varför inte ta fasta på brokigheten och låta regin och scenografin leka lite? Varför lita till gubbriff på elguran av Lennart Jähkel som pulshöjare? Och varför göra ärkeänglarna lika en goth-djävul (Michael Jonsson), en robotlik docka (Nadja Mirmiran) och en vildvittra (Gunilla Röör)?

Vad jag ser är ett julspel, uppdaterat och fördystrat av i och för sig kloka insikter om religionens och historiens våld, Guds nojor och människans eviga flykt undan sin egen skugga. Så mycket elände blir det att Jesu ankomst bjuder på en riktig kärlekschock. Men också hans budskap faller platt i det statiska rummet. Bara mastodontuppsättningens maskineri överlever.

Den fungerar utan fel, ty så lite själ sätts på spel.