Snäll provokation

helskärm

Dystopi är väl det ord som närmast beskriver Ludvig Uhlbors pjäs Den sista människans resa gjord obrukbar, som spelas på Teater Terrier i Malmö. Det är sent på jorden, men inte för sent att montera tv-skärmar runt den fyrkantiga scenen, låta den borgerliga ideologin bli en högst bokstavlig gröt att tvångsmata barn med eller be publiken att inom en kvart ta bort sina under pausen sjanghajade ytterkläder från scenen. För i finalen sprutas det ketchup på några egendomliga mutationer, ett slags hybrider mellan rymdvarelser och rugbyspelare.

Med hjälp av Deleuze, Zizek och Nietzsche (där den senares skrifter lika bokstavligt som gröten tuggas) vill man göra upp med Systemet. Vi talar alltså maktstrukturer, patriarkat och våld i största allmänhet. Men också de varor som kan införskaffas på Systembolaget görs till medaktörer i den förtryckarstat som ser till att rusets baksmälla befordrar puritansk arbetsmoral.

Någonstans mellan Teater Tribunalen och Teatermaskinen befinner sig denna teaterestetik. Den må ligga behagligt långt från institutionernas allt mer klonade teaterpraktik, men blir trots sin emellanåt egna röst märkligt snäll. Och de medvetna brott som görs, som att undvika att avsluta någon av berättelserna, blir mer en ansats till uppvisning, än någon radikaliserad konstsyn.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)