Den glada skilsmässan

Rut och Ragnar är en underfundig melodram i kärlekens slutkant, en av Kristina Lugns relationspjäser med döden och ensamheten hand i hand med tvåsamheten.

Handlingen utspelar sig i ett vardagsrum, i Lars Östberghs scenografi en ljus oas i scenens stora ödsliga mörker, där Ragnar alldeles slutgiltigt ska lämna sin Rut efter decennier av äktenskap. De är sprudlande glada och vill fira sin skilsmässa. Bara en sista skilsmässoförhandling återstår, ett sista gräl, en sista pardans före ensamheten. Här haglar sarkasmerna lika tätt som livsinsikterna, nålstick och existentiella glidningar, Kristina Lugn rör sig fritt mellan vardagsrealism och metafysik.

Och det är ju en stor del av grejen, av humorn och svärtan, att visionen av ett inre barn tvinat bort av sorg av svek kan samsas med ett itusågat matsalsbord i en sniken bouppdelning.

I Jan-Olof Strandbergs uppsättning får Lugns text en extra grad av konkretion. En bokstavlighet tynger stundom replikskiftena och jämnar ut kasten mellan jordnära och högtflygande en smula.

I rollerna som Rut respektive Ragnar, som i urpremiären 1997 spelades av Kristina Lugn själv och hennes konstnärlige hälft Allan Edwall, syns Meta Velander och Ingvar Kjellson, gifta sedan 1961. Här ger de tyngd och ett sorts dröjande lugn åt två skilsmässopartners i vardande. Kjellsons Ragnar är butter och självrättfärdigad medan Meta Velanders Rut ännu spritter av ett trotsigt bus.

Och det blir som en försiktigare variant av denna lätt bisarra dans på avskedets rand. Ibland känns det nästan lite långsamt. Men det skänker också en extra ton av melankoli. Här finns en medvetenhet om att detta kanske är det sista avskedet från en älskad som man hinner med i detta livet.

Jenny Aschenbrenner