...och publiken tjuter av skratt

helskärm

Peter Handke är i ropet igen. Fast numera mest som den serbiska extremismens främste utländske apologet. Hans hyllningstal vid Slobodan Milosevics begravning fick nyligen Comédie Française i Paris att stoppa en planerad Handkeuppsättning.

Lilla Teater Tribunalen på Hornsgatan går den rakt motsatta vägen. De återvänder till Handkes radikala rötter, plockar fram hans debutpjäs och fogar in talet till Milosevic i uppsättningen.

Även om den märkliga pjäsen Publikförolämpning är väldigt rymlig i sin fria form gör talet ett närmast pliktskyldigt intryck som knappast lyckas integreras i en annars ovanligt helgjuten uppsättning, komiskt överlastad med illusionsbrott som den är.

Handke - en i den långa raden av österrikiska dissidenter, Thomas Bernard, Elfriede Jelinek, Friederike Mayröcker - är väl i Sverige mest känd som romanförfattare. Men hans rötter finns lika mycket inom dramatiken - och där i form av en uppgörelse med Brechts Verfremdungs-teorier. Ett fadersmord från vänster, helt enkelt.

Publikförolämpning måste förvisso ha betraktats som mycket radikalare för fyrtio år sedan, när den hade premiär, men texten har behållit sin aktualitet, inte minst tack vare Magnus Lindmans fina översättning.

Men framför allt förstås tack vare Handkes vitala kombination av dråplig humor och teoretisk medvetenhet - som i Mellika Melanis händer har blivit ännu dråpligare. Det handlar om antidramatik som drivs in absurdum, vilket förstås resulterar i att det blir klassisk dramatik av det.

Och den tajta skådespelarensemblen, som ägnar två timmar åt att förneka att det är teater de spelar, lyckas faktiskt på ett paradoxalt vis spela utmärkt teater utan att inta en enda roll. De bespottar publiken så frimodigt att den bitvis tjuter av skratt. Och när Stig Larsson (som "celeber gäst") kliver upp på scenen för att fullborda publikförolämpningen är det faktiskt stor humor som äger rum på Teater Tribunalens in absurdum avskalade scen.

Teater

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)