Det händer NU
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-20
JENNY TELEMAN grips av Brott och Straff på Backateaterns nya scen
Det frodas en särskild sorts skor på fattiga flickfötter nuförtiden. Sådana där högklackade billiga remsandaler med mycket breda och höga klackar, en sorts klossar under fotsulan som gör att pubertetstjejer klampskuttar fram ganska bredbent genom världen.
Dunja och Sonja i föreställningen Att Döda ett Tivoli som vänder sig till alla från elva år, de har just precis såna skor. Ett par vita och ett par svarta vilka placerar dem med en duns i nuet. Skorna gör dem till just sådana där energiska, nedtyngda, snart tonåriga kompisar, sådana som bör syssla med sitt trevliga sommarlov. Men som fastnat i sina föräldrars klistriga klammerier med lagen, rätten, etiken och moralen. För vad är en lite för gammal pappa, förälskad i en 18-årig elev – oortodox kärlek eller sexuellt ofredande? Är en skuldtyngd fuskbyggarpappa, en girig gris som får skylla sig själv eller en man på självmordets brant? En ensamstående mamma utan pengar – patriarkatets offer eller simpel barnmisshandlare?
Mellan sådana bra frågor studsar tre barn med sin ilska, glädje och obrottsliga lojalitet, med Ylva Gallons hopplöst sanningskrävande glasögonorm Dunja i spetsen, genomskådande, fördomsfull, destruktiv och liten. Hur straffar man en sån?
Backateatern firar nämligen sina nya lokaler, över 3 000 kvadratmeter i en stabil gammal stålindustrilokal, genom att ta sig an frågor om Brott och Straff.
Efter den här föreställningen, och en för de allra yngsta, följer så Dostojevskijs väldiga djupanalys över ämnet. På en fullständigt enorm scen, där en polisbil står och nosar i ett hörn och en pall containrar lätt får plats i det andra, svävar nya frågor över rummet. För Mattias Anderssons genomtänkta tolkning undrar vilka de fattiga, de skuldsatta, offren och gärningsmännen är i dag. Och fram tittar de hemlösa blattebanditerna, de mjukbrutala Stureplansgossarna, de svartjobbande papperslösa och så hororna. Horder av familjeförsörjerskor och slitochslängvaror klädda i billigt rysch och vingliga klosskor. Ylva Gallon får ge kropp också åt en av dem. En blek, fryst, mekanisk varelse, som ligger så väldigt stilla på sin säng efter dagens slut.
Och hur ser Raskolnikov, denne skuldridne, omnipotente student ut i dag? Som en känslig ung man i träningskläder på grillchipsdiet visar det sig, plågad av världens fulhet. Verklighetens Pekka-Eric Auvinen, den unge finländare som öppnade eld mot sin skola, kommer påträngande tätt inpå när den kallsvettige och självlysande Joel Kinnaman håller sitt omogna livsfarliga tal om ”den ovanliga människans rätt att göra sig av med de mediokra”.
Det är så svårt att förflytta klassiker till något sorts flytande aktuellt nu. Men här går det. Det myllrar, knakar, sjunger då insatsstyrkeklädda poliser spelar balalajka bredvid ett gastkramande våldtäktsförsök på ett hotellrum under ett havande spöke som klättrar i taket. Dostojevskijs människor är kvar, iförda samtidens billiga täckjackor och strypta av samma dilemma.
Vad är brottet och vad ska straffet bli?
Och plötsligt vill man resa sig lite i bänken, göra bort sig rejält, kanske knyta sin lilla kalla kontorsnäve och pipa det högsta man kan: Förtryckta flickor och pojkar i alla länder, res er, gör motstånd, men skjut för tusan inte varandra.
Och det är väl en alldeles fantastiskt tvetydigt uppjagad känsla att lämna en ny jättescen för de unga med.
Jenny Teleman
