Turister på teatern
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-30
MALIN KRUTMEIJER om en dramatisk comeback
Varför turistar vi? Kanske för att det innebär ett regisserat avbrott i vardagen; ett undantagstillstånd, kallar Mikael van Reis det i programbladet till Turister på Göteborgs stadsteater. Pjäsen är en högintressant comeback för författaren och dramatikern Magnus Dahlström, och hans fjärde urpremiär på denna teater. Den första var Järnbörd 1990, omdebatterad för sina beskrivningar av våld mot barn, den senaste Sken 1998.
I Turister tar Dahlström sikte på den rädsla som grumsar undantagstillståndets drinkar, solbad och trevliga umgänge över främst de svenska landskapsgränserna. Överenskommelsen mellan turister, ortsbefolkning och servicepersonal har alltid glipor, och de syns: i uppassarens stelnande leende, i piratkopiorna som blandas med konsthantverket, i skärpta säkerhetsrutiner.
De fyra turisterna vi möter, två till synes konventionella heteropar, befinner sig i ett av de allt populärare, strikt avgränsade och bevakade semesterparadisen. Den privilegierade isolationen föder förstås panik inför vad som lurar därute, och över gränsen mellan innanför och utanför. Ser jag inte ett mörkt ansikte i baren? Kan man tvätta händerna ofta nog?
Scenografin liknar en förkolnad, klaustrofobisk gillestuga där ljusstrimmor ibland lyser genom smala springor i den svarta brädväggen. Röster tränger sig också på, utländska och upprörda. Tillsammans med Tobias Ståhls distinkta ljusdesign blir det en kongenial gestaltning av pjäsens mörka sociologi.
Regissören Emil Graffman har däremot tagit för lite fasta på hur författaren vidgat sitt maktperspektiv. Pjäsen är tät på västerländskt idégods, i den allmänna koloniala ångesten spårar jag bland annat hobbesiansk sönderfallsskräck och Mary Douglas smuts/renhetsteori. Detta kanaliseras rakt in i dagspolitiken, mot de ”inre fiender” som i detta nu stigmatiseras här i landet.
Det är mycket för skådespelarna att härbärgera. De lyckas bitvis, men Graffman offrar textens riktning för driften att utvinna komik ur enskilda scener. Varför så rädd för tragedin?
Malin Krutmeijer
