Med absolut gehör för teater

Brunnsgatan fyra är nog den närmsta himlen en svensk skådespelare kan komma. Den konstnärliga ledaren Kristina Lugn visar gång på gång samma genialiska gehör även när det gäller att locka spännande skådespelarpersonligheter till sin lilla scen och göra dem synliga på ett sätt som institutionen nästan aldrig klarar.

Hon är inte bara en stor författare utan har även lyckats skapa sig sin helt egna dramatiska genre. Jag har ett flygfotografi av kärleken är visserligen berättad poesi, men långt mera fragmentarisk än hennes senaste pjäser. Men trots tvära kast och plötsliga temabyten är åskådaren lugn. Med den här damen vid rodret kan inget dåligt hända.

Och när Kajsa Reingardts Solveig och Johan Ulvesons Eldhagen brister ut i det poetiska sång- och dansnumret ”Vi mår så mycket bättre nu” svänger det som om Helen Sjöholm själv hade stigit in tillsammans med Benny Anderssons Orkester.

Men här handlar det om döden, och om livet och om den brustna kärleken, som i Sören Brunes läckra, kritvita rum har fått ett mycket bokstavligt uttryck. Illuminerade bokstäver lutar sig mot väggarna – ett K, ett L, ett R, ett E. Först när Solveig till slut går och lämnar halva fondväggen öppen syns de försvunna bokstäverna i bråten bakom scenen – de som behövs för att bilda ordet kärlek.

De två utvalda skådespelarna den här gången är en lika oväntad som genialisk kombination. Kajsa Reingardt glittrar som annars bara Sickan Carlsson kan, och Johan Ulveson är nästan skrämmande i sin absoluta exakthet. Men båda har samma koncentration och fokus när de står på scen. De gör ett strålande skådespelarjobb. Och att sammanföra dem är ännu ett uttryck för ett gehör som förändrar svensk teater.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)