Uppror med fart och fläkt

I "Det stundande upproret" blir depressionen vårt skarpaste vapen

Vi behöver inte vänta på katastrofen – den är redan här. Den är själslig, ekonomisk, frihetlig, kollektiv och giftig. Den består av en kapitalism i upplösning där för många människor är överflödiga i tillvaron av varor. Fast andra sorts gemenskaper utlovas bakom de kalla strukturerna. I den havererade samhällskroppens dödsryckningar ligger fröet till uppror. Vi är alltså egentligen inte deprimerade utan vi har gått i strejk, med depressionen som vårt skarpaste vapen.

Det är i alla fall en av utgångspunkterna i den franska debattboken Det stundande upproret från 2007.

Turteaterns dramatisering använder temat till att ställa en enkel fråga till sin huvudroll L: ”Hur mår du?” Något som alltså är helt omöjligt att svara på för en vanlig tungmetallförgiftad, burstressad produktionsenhet kallad medborgare. Men hon försöker.

Risken för hojtande stridslust och pratsam filosofisk rundgång är alltid lite akut när politiska stridsskrifter flyttas upp på scen men med poeten och matematikern Helena Granströms textstrimlor och omtag i Erik Holmströms rum händer något helt annat, något mycket dansant. För i ett väldigt lagerutrymme fullt av tomma kartonger bakom ett dystert ljud- och ljuskrig mellan en jättefläkt och några glödlampor kvävda i varsin plastpåse vaknar de en efter en, de nu levande, och virrar harklande omkring i skräpet. Få kan förklara mycket om alienationen, däremot kan alla visa hur den ser ut i kroppen.

Lisa Linnertorps L är skräckinjagande rolig, i halvt uppätna meningar flödar världsstressen ur henne på spänt klingande skånska, påhittad längtan till tomma fjällandskap med blåblå himmel och planer på att öka hastigheten på löpbandet blir dock hennes förvirrade svar på det mesta. Den fysiska paniken runt henne plockas sedan upp av gråtande eller slagsmålsbenägna medspelare och till slut rämnar muren av kartonger över allihop som ligger där och tuggar på samma våldsoffer som ingen vill erkänna att de själva slog ihjäl.

Det är inte glasklart men svårt upplivande att se depressionen tolkad så här explosivt knäppt. Som ett helt följdriktigt symptom bara.

helskärm

Jenny Teleman