Inte nog fängslande om fångar

Amelie Björck

Tamt med för lite spänning melan karaktärerna i Välkommen hem

helskärm

TEATER Den uråldriga idén att låsa in brottslingar tillsammans utan möjlighet att göra rätt för sig eller vidga sina vyer har aldrig varit ett vinnande koncept – om man önskar minska kriminaliteten. Åtta av tio unga fängelse­kunder återfaller i brott. Ändå kappas Moderaterna med SD om tuffare tag, medan vi andra låter frågan sjunka. Varje memento behövs.

Till grund för Mattias Brunns pjäs Välkommen hem som Teater Fryshuset ger på Stockholms stadsteater ligger bandade intervjuer med brottslingar från hela landet om kåkliv och utebliven rehab. Uppsättningen hör inte till

teaterledarna Emil Roséns och Ulf Stenbergs starkaste, men fyller sin funktion. Jag förstår idén att skildra vardagstristessen genom ett spel där tre stolar som flyttas hit och dit antyder strikt begränsad rörelsefrihet. Men när det också saknas spänning mellan de tre karaktärerna blir det lite tamt.

Är det för att männen riktar sig till oss utomstående som de verkar så unisont överens? Visst, de är olika: en av dem (Jonatan Rodrigues) är rymningsglad latino, en annan (Jarmo Mäkinen) kallar sig ”old school”, en tredje (Ulf Stenberg) har just fått barn och ska mucka. Men som yrkeskriminella är de lika eniga i sin kritik mot systemet som i sitt främlingskap visavi de vanliga Svenssontyper som ibland råkar hamna i fängelse, och väl där tyr sig till ”plitarna”. Varför kunde inte en sådan ”klient”, som står utanför alla gemenskaper, få vara ett av vittnena? Det hade splittrat fokus, men också förstärkt dynamiken.