En vandrande katastrof
Publicerad 2016-01-25
Claes Wahlin ser ”Medea” på Operan
Medea är en vandrande katastrof. Hon har mördat förr, hon mördar hos Jason och i nästa tillflyktsort, hos Aigeus, lär hon fortsätta att mörda. Euripides drama handlade inte så mycket om en förorättad kvinnas hämnd, som om en erinran för den atenska publiken om att de krafter som verkar i Medea finns; ett slags varningsetikett i storformat.
Moderna iscensättningar av dramat väljer oftast att förminska konflikten, att försöka skapa sympati för Medea och hennes handlingar. Till en av förtjänsterna med Stefan Larssons iscensättning är att Emma Vetter i huvudrollen, vid sidan av hennes skarpvässade sopran – det är en storartad insats – inte är sympatisk. Hon suger lustfylld i sig Budbärarens (Jonas Malmsjö) grafiska beskrivning av hur Jasons nya kvinna och hennes far Kreon plågsamt dör av de gåvor hon skickat in barnen med.
Vetters Medea må korta stunder våndas över sitt beslut, men hämndlusten tar strax över, till Ammans, Barnens vårdarinnas och körens förskräckelse. Medea har ju listigt nog försäkrat sig om deras stöd i förväg. Det är vackert att kören regisserats individuellt, solister kan lösgöra sig, reaktionerna på vad de bevittnar visar sig vartefter, som om insikterna sjunker in snabbare hos en del, långsammare hos andra. Samlad och tät ljuder också klangen.
Daniel Börtz operaversion kommer också alldeles rätt i tiden. En desperat kvinna på flykt som går över gränsen för vad som är försvarbart. Repliker som ”Portarna slås igen, / både gränser och hjärtan spärras med bommar”, står sedan flera månader att läsa på diverse sociala medier om vad som här och nu, 2 400 år senare, pågår. Kören hade inte behövt gå fram till scenkanten och rikta sig mot publiken för att de orden skulle vibrera.
Vibrerar gör i alla fall musiken. Suggestivt, dramatiskt och kontrastrik med de melodiska inslag som Börtz allt mer ägnar sig åt, blir den blodiga tragedin ofta vacker. Patrik Ringborg leder Hovkapellet med stor precision. Solistlaget i detta uruppförande är överlag mycket gott. Karl- Magnus Fredriksson gör en säker Jason, även om rollen skulle vinna på en baryton med större svärta. Marianne Eklöfs Amman har bett och närvaro, Susann Végh som Barnens vårdarinna gör också en fin insats. Kreon har tagit kropp i John Erik Eleby säkra bas liksom Niklas Björling Rygerts Aigeus, stackaren som får försöka bemästra Medea efter ridån, har det slags skörhet i tenoren som placerar rollen rätt.
Detta kammardrama i Rufus Didwiszsus betonggråa palatsrum skulle kanske ha vunnit på en tydligare scenisk skiktning mellan de olika rollerna. Medeas låga status, låt vara att hon har gjort en klassresa och gift in sig i en kungafamilj, kunde ha accentuerats och skapat en relationell dramatik som fördjupat. Nu räcker förvisso rösterna och musiken tillräckligt långt för att nå en stor publik.
