Gammalt äktenskap som nytt

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om en dödsdans full av liv

helskärm

När Dramaten spelar Dödsdansens två delar i sammanhang visar det sig märkligt nog att den sällan spelade andra delen är bättre teater än den första. Här händer saker: ett stormigt äktenskap tar slut när maken dör, en ny relation börjar mellan ungdomarna. Och scenen där Stina Ekblads Alice lär sin dotter Judith, Sofia Pekkari, att röra sig i vuxen långklänning är en utsökt lektion i hur kön skapas. Den kvinnoroll Alice själv har brottats med lämnas över till nästa generation, och Dödsdansen rullar vidare som ett paternosterdrama.

Om Judith och hennes utvalde Allan, Christoffer Svensson, blir lyckliga, vet ingen. Men döden glättar ut minnet om föräldrarnas äktenskapliga krig, och kapten Edgar framställs som den gentleman han aldrig var i levande livet.

Dödsdansens del I är mera snack än verkstad, men vilket snack!

Dialogen är Strindberg som mest sataniskt spirituell. Stina Ekblad har nog aldrig varit bättre än här, och hennes Alice utkämpar ett lysande ställningskrig mot Örjan Rambergs kvalificerade skitstövel Edgar. När Dödsdansen i engelsmannen John Cairds regi har blivit så underhållande är det inte minst därför att det i fråga om djävligheter just nu råder full jämställdhet på Stora scenen.

Män är djur. Det är faktiskt kvinnor också!

Men så låter Alice handen vila på Edgars arm, eller smeker hans ansikte under ett av de anfall som ska leda till döden. Dödsdansen är teater, och dramat en del av vardagen, ett behov. Stina Ekblads Alice vårdar ömt lagerkransen från sin tid som skådespelerska och Strindberg själv stiger in på scen och tecknar att föreställningen kan börja.

Björn Granath gör både Strindberg och Kurt, vännen som sugs in i makarnas drama men som själv mest är ett tomt skal. Örjan Rambergs Edgar plockar systematiskt av honom allt han äger: barn och möbler, arbete och hem. Kurts enda kommentar är: ”Jag har varit med om värre!”

Att John Caird är engelsk regissör märks kanske i att han förlitar sig på text och skådespelare och att han inte är ett dugg rädd för konventioner. Han ger ingen ny tolkning, ändå är Dödsdansen I och II ett nytt grepp om ett gammalt äktenskap. Och man går upplyft hem från Dramaten.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)