De dansar och ler som levande begravda
Ingen dötid när Suzanne Osten ger sig på Lars Norén
Publicerad 2022-12-17
Naturligtvis är de döda. De befinner sig i ett slags limbo där det levda livets minnen sakta förbleknar till förmån för ovissheten inför det kommande. De sju rollfigurerna i en av Lars Noréns allra sista pjäser, Temps mort, skriven hösten 2020, ansluter sig till hans sena, alltmer ordlösa dramatik. I åldrar från 13 till 93 löper hos de namnlösa personerna (de heter A, B, C etc.) dissociativa repliker i en musikalisk växelsång där den lakoniska, oavsiktliga humorn skapar kontakt med publiken. Jag ser texten som att Norén inte så mycket försöker gräva sig ner i den mänskliga existensen, som att gräva sig upp ur den, mot en lätthet – som om språket ger själen vingar.
Temps mort kan översättas med dötid eller paus. I Suzanne Ostens regi är allt vad pauser och dötid heter utvisade från scenen. Här levereras repliker högt och dramatiskt, liksom utåtvänt. De korta meningsutbytena avbryts ständigt av live-musik. Scenarbetare flyttar speglar, dörrkarmar och stolar på scenen under vita tygsjok som faller från scentaket — svepningar. I fonden reser sig ett berg av stolar. Tempot är högt och den oavsiktliga komiken avväpnas genom att uttalas avsiktligt: kabaré Norén.
Pjäsen föregås av en ganska kvick prolog av Erik Uddenberg, där personerna från Ostens Besvärliga människor samlas på gradängen (publiken har letts in bakvägen upp på scenen) med beskedet att de ska få spela Norén. Äntligen, säger några, varför då, undrar andra. Norén som begrepp skämtas med och prologen ska förstås som att de besvärliga människorna nu också är besvärliga Norén-skådespelare.
Denna uppsättning handlar mer om Osten än om Norén. Material från Ostens andra uppsättningar färgar in, eller kontaminerar Noréns text. Den svartklädda dansaren (Rasmus Ölme) som utan ord ibland klättrar upp bland publiken till regibordet där en skrivmaskin står är Noréns vålnad, som i slutet river sönder manusbuntar varvid det utbryter små eldar på scenen. Är Norén genom denna rituella rening därmed förpassad till de saligas ängder?
Samarbetet mellan Osten och Norén var kort, hon satte upp två pjäser på stadsteatern (och en radiopjäs) i början av 1980-talet och fick därav inspiration att fördjupa sitt intresse för psykoanalys, medan Norén vägleddes mot modernism och avantgarde. Publikgenombrottet som dramatiker hade skett strax före stadsteatern, med Modet att döda i SVT som blev en sällsynt tittarframgång.
Ensemblen i Temps mort är förträfflig på alla sätt, här finns en lust och lekfullhet vars underliggande allvar endast hämmas av regin. Simon Norrthon, Per Sandberg, Ann Petrén och Thora Möller Jensen sticker ut lite extra i denna uppsättning där mötet mellan de två på varsitt vis mycket betydande teatermakarna liknar det berömda mötet hos Lautréamont mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord. Det är tveksamt om patienten överlevde.
