Inställd utmaning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-03
TOVE ELLEFSEN LYSANDER saknar Clownen Jac provokatören
Hjalmar Bergmans Clownen Jac är berättelsen om clownen Jac Tracbac, alias Wadköpings egen son Jonathan Borck, som gick och blev världsberömd konstnär. Boken skrevs 1930 och räknas som författarens konstnärliga credo och farväl. Året efter dog Hjalmar Bergman.
I Rickard Günthers dramatisering är Clownen Jac tyvärr också ett praktexempel på den manliga konstnärens självömkan: bitter, privat och kvasifilosofisk.
På Strindbergs Intima är interiören som hämtad från Wadköping. Ur den antika radioapparaten rapporteras om clownens skandalösa avskedsföreställning inför en mångtusenhövdad publik. Sven Wollter med röd nästipp och clownskallra delar titelrollen med Lars Lind, inledningsvis i vit smokingkavaj. I slutet har roller och kostymer omärkligt bytts. Det handlar om konstnären och hans clown: åtskilda och ändå samma.
Salig Ernst-Hugo Järegårds Jac lär ha inspirerat Rickard Günther. Det förstår sig. Järegård var en sann provokatör som även bemästrade den nobla konsten att skända publiken.
När Wollter och Lind mot slutet ger sig till att håna åskådarna bränner det till en smula på Intima teatern. Men inte heller då vill det sig riktigt. Sven Wollter har gott om både närvaro och publikkontakt, men någon rebell är han förvisso inte. Hellre än att utmana publiken vill han ha oss med sig. Med masklikt ansikte och neutralt spelsätt blir Lars Lind långt mera hotfull.
Föreställningen rymmer en dyrköpt kunskap om konstnärens eviga scenskräck. Men Clownen Jac ekar för starkt av en annan tid för att lyckas engagera.
Teater
Tove Ellefsen Lysander
