Rara Romeo & Julia
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-10
Nu har de flyttat igen, Shakespeares älskande ungar Romeo och Julia, från sitt femtonhundratals-Verona. Denna gång till en halvmulen, betongfärgad framtidsmiljö. Där, under välvda broar av stålpinnar med glödlampor på, battlar deras två familjer på blankvers och rycker sig ofta och bestämt i jeansskreven, allt medan en liten uppnosig pojkorkester spelar Håkan Hellström så det dånar.
Benvolio har röd mohikan, Julia etnochic påsväska och Paris har blivit brat. Deras furstliga föräldrapar är eftermiddagssåpornas groggfeta män och stelopererade kvinnor som bara inte kan låta den nya generationen vara i fred med sin fräscha kärlek.
Publiktillvänt så det förslår alltså. Som gjort för att strimla upp och i sömnen halstra över sakta kritikereld.
Måste den så ängsligt anpassas, ompaketeras, säljas, den gamla klassikern?
Vågar inte Maria Löfgren lita det minsta på Shakespeares egen blodiga poesi?
Ska unga människor inte kunna ta till sig någonting som inte ser exakt ut som i uppehållsrummet i skolan? I nga ballongbrallor och tajts i sikte, ropas det till och med uppmuntrande och dödsföraktande från scen, som skulle man resa sig och gå om minsta lilla puffbyxa dök upp.
Men det är bara det att uppsättningen inte alls är särskilt ängslig. Snarare fnissig, levande och romantisk. De förälskade två, Emilie Jonsson och Jonatan Rodrigues, är pirriga, veliga, självupptagna, upphetsade, darriga och fåniga. Och makalöst rara.
Eric Ericsons stilige cabaret-fjolla, fursten av Verona, som intervjuar skådespelarna i pausen om hur det går, är en bra idé. Det är också prästen som bekymrad fritidsledare och fru Capulet som bindgalen.
Gatustridsscenerna är rejält töntiga. Så är det. Det är svårt att matrixsväva utan datorhjälp. Och allt gällare och mer andfått hastar det i väg mot slutet när det svåra giftflaskekaoset och självmorden ska få tyngd och riktiga sorgkanter.
Men sällan på teatern hörs damerna i publiken sucka Åhhhhhhh ... när det pussas på scen.
Då har man inget annat än lyckats trots allt.
Jenny Teleman
