Teaterkapital

Kombinationen Weiss och Kafka sammanfattar på många vis individens predikament under 1900-talet. Hos Kafka bryts religionen mot lagen, Josef K känner en skuld som dessvärre skiljer sig från den juridiska. Peter Weiss placerar sin Josef K i ett senkapitalistiskt samhälle, förföljd av det stora företaget blir den utväg konsten erbjuder allt trängre, för att till slut uppslukas av det förra.

På Stadsteatern debuterar Hugo Hansén som regissör, han placerar Per Sandbergs utsatte Josef K i Anja Rühles svarta rum där skumrasket döljer lika mycket som det avslöjar. Kapitalismen, kan man tänka, är lika svår att få syn på som den är påtaglig. Det är väl det, menade Weiss, som gör den så skrämmande.

Och om den ideologiska modellen har förlorat en del av sin analytiska skärpa, så finns fortfarande den teatrala kraften kvar. I denna uppsättning tycks den ende som fortfarande liknar en människa vara Josef K, som med sin rädsla och tvekan helst säger nej. Omkring honom sprattlar företagets representanter och dess satellitfigurer i förvridna, uppskruvade rörelsemönster.

Det är som om det absurda hos Kafka fått en förklaring av Foucaults disciplinering, hur marknadsideologin bokstavligen når ända in i märgen. Och när konstnären Titorelli ( Daniel Träff) träder in så får vi bara ett negativ av företagets svärta: anstaltsvitt så ögonen värker.

Uppsättningens förtjänster består just i denna förhöjda tydlighet, hur samhället omkring Josef K får kropp och därmed ger relief åt det som det söker utplåna. Detta är samtidigt svagheten i uppsättningen, att sympatierna är så tydligt fördelade. Josef K får inte ens dö här.

Men Sandberg är precis så förtvivlad och energiskt hjälplös som krävs, Christer Fants hurtige Statsåklagare och Bergljót Árnadóttirs intensiva Leni sticker också ut ur det kollektiva sprattlet, liksom Meta Velanders barmhärtiga Fru Grubach, en kvarleva från mänsklighetens era, den tid då allt inte var svart eller vitt.

Teater

Claes Wahlin