Ångest, kort sagt

– Varför röker du inte?

– Jag vet inte, det är som om jag inte tålde stark tobak längre.

– Rök svagare då. Det är ju ditt enda glädjeämne säger du.

Rytmen i en sån där klåfingrigt grälsjuk, nästan gråtfärdigt uttråkad bit sladdrig vardagskonversation mellan de två i ett gift par. Det är Dödsdansens melodi. Piruett efter piruett av förolämpningar och försoningsritualer tills döden skiljer de besvikna åt. Och att kalla hemmet klaustrofobiskt är väl närmast en underdrift när de gäller en Strindbergsrelation på den här ilskenivån.

Pontus Stenshäll gör ändå så att han inviger Moments nya ­lilla scen med att strimla ner dansen till bara en timmes ångestframkallande dialog, där varje lufthål är tilltäppt, varje bihistoria i dramat bortklippt och till med det stackars ­paret Alice och Edgars enda besökare från yttervärlden får spelas av en sko.

Utrensningen lämnar bara två utmattade, vitsminkade clowner kvar, två samtida spöken, som fortsätter turerna i ett hem som nu knappt ens finns längre. Alice får kvida efter verklighet i en salong byggd av enbart tomma Ikea­kartonger.

Och igenkänningsfaktorn för ­äktenskapstortyr i en död våning är så skräckinjagande hög att de två kloka skådespelarna vet att det räcker med några hatiska ögonbryn, provocerande skånska, en förtvivlans för lång paus för att det ska börja svida av kroppsminnen i publikskinnet.

– Jag har varit gift fyra gånger och ångrar bara två! ljuder en upprymd röst i garderoben efteråt.

– Så kom du inte lös den här gången heller, så fick du mig inte heller fast, hörs Edgars röst innan allt börjar om.

– Varför röker du inte?

Strindberg mår obehagligt fint där uppe på Moments nya läskiga lilla cellskräckscen. Som kurar en trappa över den stora.

Teater

Jenny Teleman