Dramatiska förförelser

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-29

Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer i "Farliga förbindelser".

De förbindelser som är så farliga i Choderlos de Laclos berömda brevroman handlar inte så mycket om dess erotiska natur, som de intriger den hyllade aristokratin med markisinnan av Merteuil och greven av Valmont i spetsen ägnar sig åt. Att förföra religiösa, kyska kvinnor eller unga, ur klostret nyss utsläppta oskulder, och kalla det fostran i verklighet är knappast något som upprör på samma sätt i dag.

Farliga förbindelser är förmodligen mer känd som film, varav en gjordes efter Christopher Hamptons pjäs som översatte romanens franska retorik till engelsk kvickhet, vilken åtminstone visste att effektivt bevara cynismen. Denna finns också kvar, om än som ett skikt bland andra, i Linus Tunströms uppsättning på Stockholms stadsteater.

Vad som genomskådas på Klarascenen är inte i första hand vare sig moral eller cynism, utan teatralitet. I fullt salongsljus och med synliga teaterförråd och pausplatser för ensemblen tycks närmast en något rörig repetition pågå. Liksom i romanen bryts emellanåt fiktionen med direkta publiktilltal. De olika möblerna, från schäslong till säng, har radats upp utan anspråk på realism framför en tillfällig skärmvägg.

Det mycket fysiska spelet, här klättrar man på möbler, kryper på golvet eller på varandra och utbrister i smärre epileptiska anfall, är medvetet överdrivet men individuellt anpassat till de olika gestalterna. Vad Tunström åstadkommer är ett slags modern commedia dell’arte: en commedia della grotesca som förvisso håller berättelsen om det intriganta spelet i sikte, men framför allt ger oss en lektion i hur att förföra en publik.

Till detta krävs en stark ensemble, och det är i första hand Gerhard Hoberstorfers Valmont som vet att manipulera sin omgivning, såväl Cecilia Frodes tillknäppta de Tourvel och Josefin Ljungmans parodiskt flickaktiga Cécile, som den inledningsvis intet ont anande publiken.

Peter Viitanens än mer parodiska pojkspoling Danceny är rimligen kvällens mest komiska roll, medan Lena B Ericssons de Merteuil inte riktigt har den kyligt diaboliska aura som väl ändå eftersträvas.

Teaterleken är förträfflig och underhållningsfaktorn hög, möjligen kunde alla dessa intelligenta förbindelser fått bli litet farligare.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.