Klyschigt i längorna

Riksteaterns uppsättning är en eländesskildring

helskärm

Jag har massor av invändningar mot den här föreställningen. Av Susanna Alakoskis mirakulöst nyanserade skildring av en uppväxt i alkoholens allra svartaste skugga har man gjort en jämnhemsk eländesskildring. De människor som träder fram ur Svinalängornas på ytan så klichémässiga persongalleri får på teaterscenen förbli klyschor. Den supande, våldsamme finske mannen, pappa Kimmo. Den uppgivet snörvlande mamman med brutna revben. Och så flickan, Leena, utsatt, kämpande, duktig och osynlig för en vuxenvärld som helst inte vill låtsas om misären i patraskkvarteren i den fulare delen av Ystad.

Jag saknar både den skarpa klassanalysen och den mänskliga komplexiteten.

Allra störst är problemet i den andra akten då helvetet mörknar. Mamma börjar supa mer än pappa, pappas aggressivitet vänder sig nu även mot barnen, det finns ingen botten längre. Allt spelas i en enda jämn diskantton av hysteri – genom fylleslag, misshandel och barnförtvivlan.

Ändå. När ljuset går ner över scenen och Leenas föräldrar, nyss hemkomna från torken, korkar upp igen, går det ändå inte att värja sig mot denna lilla rufsflicka med slocknande blick.

Det är klart att Susanna Alakoskis historia bjuder på genvägar till känslonerven: barn som far illa, vuxna som förstör sig själva och så vetskapen om att detta pågår i verkligheten på massor av ställen, hela tiden.

Men även denna finsksvenska dramatisering bidrar med kramar runt hjärtat. Inte minst genom gestaltningen av de två flickorna Leena ( Sonja Ahlfors) och Åse ( Joanna Wingren) – grannar, bästisar och alkoholistbarn som knaprar knäckebröd som om livet hängde på det och krampaktigt håller fast vid varandra. Där uppstår något äkta som förfallet kan ta avstamp emot.

Jenny Aschenbrenner