Troll i samtiden

Barbro Westling har sett en upp-
daterad Ibsen på Göteborgs Stadsteater

helskärm

Det blir alltid en märkesföreställning när en teater väljer att sätta upp Ibsens stora sceniska dikt Peer Gynt. I Göteborg har förhandsreklamen för Stefan Metz uppsättning på stadsteatern varit riksomfattande och teaterns stora satsning är häftigt visuell, har en fantastisk huvudrollsinnehavare och en tydlig koppling till vår individualistiska tid.

Det är mycket snillrikt hur scenografen Alex Tarragüel Rubio använder sig av den tomma scenen. Indirekt understryks de många ordens betydelse för att fylla, inte bara scenens utan också vår egen tomhet. Vad vore livet utan berättelser och beskrivningar, utan sagor och föreställningar? Väldiga vita volymer av frasande plast fyller scenen och den kringvandrande Peer med dagdrömmar. Mjukt böljande, föränderliga och luftfyllda fungerar de vackert och kontinuerligt omskapande av scenen.

Annars är tonen bitvis betydligt råare i denna uppdaterade Ibsen. Mor Åse tar en cigg, mobiler ringer och datorer fälls upp. Frida Röhls Solvejg är föga ljuv och nordisk i mörkfärgat hår och kavat stil. Första delens sköra nationalromantik behandlas för ovanlighetens skull helt utan pietet. Den trånga konformiteten i bygemenskapen vill inte veta av någon skrävlande och klumpig drömmare. Med bössan i hand går man på jakt efter brudtjuven. Peer kunde mot denna skarpa bakgrund framstå som ett offer, men porträttet är så mycket mer komplext. Denne Peer visar själv förakt för den brud han rövat och Per Sandbergs Peer skiftar kynne efter humör och andras bemötande. Den barnsliga hämndlystenheten ligger tätt på det uppriktiga sökandet, hoppet gränsar till egenkärlek. Fasetterna i Sandbergs tolkning är så många och oväntade att de fängslar som psykologi. Sandbergs mycket speciella och tydliga diktion, där r:en rullar rasande frejdigt, skapar tryck och spänning kring orden.

Spelet är påfallande fysiskt och drastiskt och som en motpol tas de luftiga och uppblåsbara effekterna genomgående tillvara och glesar ut förloppet. Ibland stannar tempot nästan helt av. Som vackrast blir det när små lampor i fallskärmar i väldigt stor mängd dalar ner över scenen, symboliserande allt det som Peer i sin självupptagenhet försummat. Det är också mycket fint att finalen, Peers hemkomst till den trofasta Solvejg, aldrig blir en förening mellan kroppar och en upplösning av konflikten. Peer Gynt på Göteborgs Stadsteater övertygar framförallt i sin dubbla skepnad – ömsom troll, ömsom människa – som samtida.

Barbro Westling