Teater om metateater

Att metateater är högsta teatermode vet var och en som har sett En midsommarnattsdröm på Stockholms stadsteater.

När en lika skamlös Thommy Berggren som Dan Ekborg levererar där kan lilla Brunnsgatan Fyra visserligen inte matcha. Men när Martina Montelius regisserar Niklas Hellgrens USK och BÖL är tendensen klar. Här är det teater om teater för hela slanten.

Kalle Westerdahls försynte författare FÖRF blir snabbt övermannad av sina rollfigurer. Sylvia Rauans BÖL (biträdande överläkare) och Anna-Karin Lindblads USK (undersköterska) placerar handfast den stackars FÖRF i rullstol och hotar med att raka ljumskarna på honom. Detta möjligtvis som hämnd för hans försök att få sina rollfigurer att läsa högt ur en porrnovell. Det tänker de inte ställa upp på. De är nämligen lesbiska och föredrar ett samlag på skrivbordet framför att figurera i (den manlige!) författarens heteronormativa fantasier.

”Heteronormativa” är bara ett av alla brännheta signalord som författaren har lyckats pressa in i en text som kommenterar sig själv från första början. Vid halvtid stiger Cecilia Hälls sufflös SUFFL resolut in på scenen för att skapa reda i de språkliga nyanserna.

Hon är trots allt den som kan texten bäst. Men hon kommer för sent!

Rollfigurerna har redan kastrerat författaren. Sylvia Rauans knivskarpa BÖL har tagit hans plats som mannen i rullstolen och hans repliker lever sina egna liv.

För oss andra återstår bara att buga sig inför en ensemble och en regissör som fräckt mobiliserar allt från buskis till tre trallande jäntor för att göra teater av metateater.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)