I skuggan av mamma

Unga Klara berättar om överlevnad i trots mot kvinnorollen

helskärm

Mamma – alla har vi en, ändå är hon så mycket mer sällsynt som objekt för konstnärliga verk än papporna. Alla fadersuppgörelser – alla dessa frånvarande, supande, iskalla och känslostormande pappor som befolkat teatern och litteraturen de senaste seklen – men mamma då?

Men Processteatern, ett kollektiv dansare och skådespelare som för fyra år sedan gjorde en humorfylld djupdykning i sina egna erfarenheter av pappa, tar nu steget från de svikande fäderna till de skuldtyngda och skuldbeläggande mödrarna. De gör de med en prövande spelstil som redovisar det grävande inåt och tassande runt som ett närmande av den sortens smärtpunkter som en Mamma är.

På så sätt liknade föreställningen Mamma sin föregångare Pappa – i hur rörelse och talteater samverkar och tillsammans gestaltar såväl barnen som deras föräldrar. Men där Pappa fick tydlig form och fäder klev fram genom sina döttrars kroppar stannar Mamma kvar i de skuggade hörnen. Vi får glimtar: av alkismamman, av pillermamman, av mamman vars barn var som en terrorattack mot hennes glamorösa och spännande liv. Och kanske allra starkast, av mamman helt och hållet gjord av skuld, hon som fäller repliken: ”De här nio månaderna sedan ni skilde er har varit värre för mig än när jag förlorade hela min familj i Auschwitz”.

Där närmar vi oss nog hela mammadramats kärnpunkt: skulden. Nedärvd från mor till dotter i generation efter generation, en skuld som ges i doppresent till varje nyfödd flicka. Men man lämnar skulden innan man riktigt borrat sig ner i de verkligt intressanta lagren. Och tyvärr lämnar man hela mamman innan hon blivit riktigt naken, trots att Anette Sallmander i en av föreställningens starkare scener gör allt för att visa att helt fri, det blir man nog först när man dör. Den är lite för skissartad, lite för försiktig, denna mammauppgörelse. Som att man inte riktigt vågar visa för mycket, blottlägga och avslöja de som trots allt var där.

Men visst glimrar det till ganska ofta. Det vidöppna uttrycket och känsliga skådespeleriet snuddar vid smärtpunkter som berättar inte bara om mammor och döttrar utan också om överlevnad i trots mot kvinnorollen.

Mamma behövs på scenen också.

Jenny Aschenbrenner